Bland flygande tankar och moln

För tillfället flyger mina tankar omkring i någon slags sammelsuriumdans. Jag är ofokuserad och splittrad och det är helt klart något frustrerande, men ändå inte så stressande som det skulle kunna vara; för jag satsar på att acceptera hoppande tankar istället för att försöka motarbeta dom. På det stora hela tycker jag att det fungerar bra.

Men mitt bland dansande tankar finns det stunder av bara lugn och ro, också. Just nu är vardagsmorgnarna ofta riktigt sköna, åtminstone när vi exjobbar hos mig och jag inte måste iväg nånstans. När klockan ringer är det ljust ute! Jag drar upp gardinerna och släpper in katterna innan jag kryper ner i sängen en stund till. Iris är alldeles till sig och tokspinner och stångas och kräver gos, medan Bona kryper in under täcket och somnar. Utanför kanske det strilar ett lätt regn, eller så flyter små fluffiga vita moln, eller så syns dagens första, gyllene solstrålar. Jag tycker faktiskt att jag har en vidunderlig utsikt från min säng, där jag ligger och tittar på den vidsträckta himlen och trädtopparna. Det handlar bara om tio minuter eller så, men det är ett bra sätt att börja dagen på.

Sen finns det dom där ögonblicken också. Som idag, till exempel, när jag tog en lunchpromenad i den strålande solen. Jag bestämde mig att gå av den asfalterade vägen i den lilla skogen som finns här i bostadsområdet, och krångla mig in bland grenar och snår istället. Lyssnade på fåglarna och hörde ett lite underligt ljud som jag försökte lokalisera. Plötsligt upptäckte jag att ett litet, fint rådjur stod bara några meter bort och tittade på mig. Brukar inte tänka på rådjur som så särskilt vackra, men denna lilla varelse, med sina stora, mörka ögon var ljuvlig! Den stod hur länge som helst och bara tittade på mig, och verkade nästan inte rädd alls. När jag gick följde den mig med blicken så länge jag kunde se den. På långt håll såg jag folk som inte kan ha haft en chans att ha sett den från vägen, men bland snåren kan man visst upptäcka små skatter ibland…