Uppmuntrad

Är fortfarande gråtbesviken över att det inte blev nån utställning, och det påverkar mitt annat-tänk oxå och det är tråkigt och grått och trist och lite depp. Men! Det är ändå mycket bättre nu och jag är en del glad i magen med. Föräldrarna kom hit bara för att muntra upp och tog med sig thaimat och efterrätt och jag fick spela alfapet för andra gången i mitt liv (förlorade stort) och dom fick gosa katter. Det finns så många fina människor, och vilken tur jag har som känner så många! (ta till er det allihop!)

Dessutom har jag uppdaterat mitt webalbum med massa bilder - ta en kik vettja! Ordningen är inte så mycket än, men den kanske kommer.

Besviken!!

Det blir ingen utställning för Iris och mig. Hade ju erbjudits skjuts (som nu har åkt) men Lise (Iris uppfödare och ägare) vill inte köra från Varberg, vilket jag såklart respekterar, är bara så besviken just nu! Har laddat i flera dar - väskan står packad, matsäcken är klar, jag sov nästan ingenting (var uppe 5.30!), och när Mölndal blev inställd, vi inte fick plats i Malmö och den här inte heller blir av så känner jag mest för att lägga ner alltihop. Men jag kommer nog att känna annorlunda lite senare... Fast just nu är jag arg och besviken. Bläääääääääääääääää!!!

Nervös

Nu är det snart dags för min första utställning! Iris har varit på en tidigare, men då var hon så liten så det blir lite nydebut för henne. Jag är nervös. Iih. Egentligen behöver jag ju inte vara det, intalar jag mig själv, och då blir jag ganska mycket lugnare. Men jag är nervös för att hon inte ska trivas, eller ska rymma eller nåt sånt. Inatt drömde jag att hon blev totaldissad av domarna men dom tyckte ändå att hon var söt så jag tog det inte så hårt.

La ut en förfrågan på kattforumet om jag kunde få skjuts till Borås imorrn tidigare idag, när nu vädret är som det är, så att Lise uppfödare slipper köra längre än nödvändigt. Trodde ingen skulle svara när det inte ens var ett dygn kvar, men vips så trädde en trevlig uppfödare fram och erbjöd mig och Iris plats i sin bil! Hon bor i närheten så det blir perfekt. Sa t.o.m. att hon kunde hämta oss vid dörren, men dum som jag var tyckte jag att vi skulle gå till henne (tycker jag iofs) så nu blir det en kylig promenad alldelesförtidigt imorgon bitti. Men det är kanske skönt när man ska vara inne i en antagligen ganska kvav utställningslokal i måååånga timmar sen.

Jag är nervös i alla fall.

Beröm!

Idag fick jag och Karin beröm av läraren när vi övade stamningsbehandling, och vi var duktiga och det kändes oväntat och trevligt och efterlängtat.

Helgen var roligt - skojigt inflyttningskalas hos Karin (och nästanG) i fredags. Trevlig lördagkväll med Emma med dippning av grönsaker och chips, testblandning av lite drink, French&Saunders och SuperMarioBros, samt naturligtvis en treveckors uppdatering. Söndagen med familjen på Hus i Helvete med Robert Gustafsson - som lätt skulle kunnat haft en lång enmansföreställning och framkallat mängde med skratt - och Peter Dalle som imponerade med att kunna bli röd i ansiktet på beställning! Därefter middag på Johannebar - det var gott och jag blev mättt.

Nu har jag låtit bli att skriva på uppsatsen/uppgiften i mer än en timme, verkligen dags att sätta igång.

Händelser och saker jag minns

Sista dagen på jubileumsveckan, katt som kliver på tangentbordet och skoluppgift som borde göras... Men eftersom jag loggade in för att kunna skriva en kommentar i a:s blogg så kan jag lika gärna fortsätta här.

- när Emma och jag gick och tittade ner i vattnet i hamnen i Wellington och Emma utropade: "En sköldpadda!" och jag "En pingvin!" och det var en jättesöt liten pingvin som susade omkring där nere!
- att det kändes lite nevöst att vara på immigrationsverket (har jag för mig?) men att jag fick komma in jättesnabbt till en rolig och snäll kille (som jag inte minns, men jag läste precis gamla mail jag skickade) som av nån anledning gav mig ett studentvisum utöver mitt student permit som var allt jag betalat för
- att hokey pokey-glass är god!
- att ormbunkarna är höga som palmer
- att brandlarmen gick lite hela tiden, på Unicomm, i biblioteket och på åtminstone två hostels. på ett hostel blev vi och några andra gäster inlåsta på övervåningen (trodde vi, det visade sig att man "bara" behövde massvis med kraft för att få upp dörren) och eftersom statistiken sa oss att det var falkslarm (vilket det oxå var) stannade vi inne. men vi fick oss en jätteutskällning av ägaren som vrålade att vi skulle ha klättrat ut genom fönstret!
- att det var mycket svårare att lära känna kiwis än jag hade trott, andra internationella studenter var mycket lättare
- att kiwifåglar är stora söta pälsfjäderbollar med näsborrar och morrhår
- att vi "missade" tre jordbävningar som skakade Wellington medan vi var där - vissa andra kände dom, men inte vi som hoppades på att få uppleva en liten lagom... :/
- när vi tillsammans med runt 75 främlingar dansade samba i ösregn (och då menar jag verkligen ööösregn) på Cuba Street Carneval, det var lite magiskt
- att det var svårt att lära sig vilket håll man skulle titta åt när man skulle gå över gatan
- att både hongi och hangi är trevligt
- när det en antropologilektion smög in två killar i shorts och t-shirt (det var inte så varmt) som tittade sig omkring och sedan spelade en trudelutt på varsin didjiridoo och sedan smög ut igen, de återkom senare på flera lektioner och förgyllde min dag! :)
- resorna! fast nu börjar ju detta inlägget bli så grymt långt att jag får ta bara yttelite om det:
- delfinsimningen - att simma med 200 vilda delfiner är nästan obeskrivbart, fantastiskt är inte ord nog. det var oxå helt underbart att efteråt följa deras konster i vattnet från båten.
- spabad var härligt både när vi var omgivna av snöbeklädda berg och när vi hade en stjärnhimmel ovanför oss
- västkusten på sydön med alper och spegelblanka sjöar och små palmer är vacker!
- att jag och Emma lyckades bestiga vulkanen Mt Tongariro är jag fortfarande otroligt stolt över och det var ännu en helt fanatstisk (jag saknar synonymer!) upplevelse
- helikoptertur och forsränning i 3-gradigt vatten i en vild fors var något av det tuffaste och roligaste jag gjorde!
- maorikulturen är häftig
- det är roligt att åka toboga på högahöga sanddynor
- ställen som bokstavligen kokar av vulkanisk aktivitet luktar äggfis men är väl värda ett besök
- vi hade en otrolig tur som fick se en royal albatross på riktigt nära håll - tre meter i vingbredd är STORT
- pingviner, sälar och sjölejon är söta
- jag byggde en snögubbe på en glaciär, första gången jag gjort en snögubbe i juni
- naturupplevelserna var störst, men det fanns många fina och roliga städer med sina egna upplevelser med, t.ex. kan jag stoltsera med att ha bestigit världens brantaste gata!
- nu får det räcka för den här gången!

Fotografer: Lissie, Julia, Emma (Lissie på delfinbilderna, de övriga jag och Emma)

Personer jag minns

(närmare vänner räknar jag inte upp, det skulle vara konstigt) (men att räkna upp bekanta är det inte?)

- Jürgen - skum 30ish Auckland-bo som nyss flyttat till Wellington och gärna ville hänga med oss, tyckte att svenska lät "wicked" och skröt om hur full han varit helgen innan. råkade på honom när vi letade efter Lisse och Jostein och gick runt och frågade folk på en pub om dom var norska (det var dom inte, för L och J satt på en pub ovanför puben vi var på). Efter att vi dumpat Jürgen efter nån vecka lyckades vi springa på honom löjligt många gånger.
- Cat och Cara, två gulliga tjejer (17-åringar!) som tog sig an mig på min första föreläsning på universitetet, när vi stod utanför föreläsningssalen och väntade på att gå in. Jag kanske såg bortkommen ut? Snälla var dom och dom gav mig tom en solros på min födelsedag! Undrar om Cara är förskollärare nu?
- Anna Jackson, föreläsare i engl lit och helt inne på Sylvia Plath. Jobbig röst och jobbig tutor men antagligen ganska duktig, egentligen.
- Jeff, underbar föreläsare i antropologi med stor dos humor och självdistans och dessutom genusperspektiv, heja! Lite Pettson-lookalike. Höll bl.a. underhållande lektioner om samer och renar och snöskotrar och om coca-colas vidriga spel...
- Dean, forsränningsguiden som var lite JackBlack-lookalike och hade leopardpyamas på sig under torrdräkten, som doppade Emma i vattnet och som bjöd på Jägermeister på midsommarafton i baren som han oxå jobbade i.
- Craig och Emily, det amerikanska paret vi delade rum med på mysiga hostelet i Dunedin och som vi hade ivriga politiska diskussioner med (dom gillade inte heller Bush).
- Chauffören som körde oss till Whitianga och som bodde i en stuga i skogen utan el och trodde på Jesus, sig själv och "fairies".
- Det underbara värdparet på Backbackers on the Beach lodge som först gav oss ett dyrare rum än vi betalade för och sen var så hjälpsamma och snälla när vi blev magsjuka. Hoppas fortfarande att dom inte blev smittade...
- Ett antal sjösjuka japaner på ett antal resor med båt.
- Gubben som visslade på Sankta Lucia en dag på universitetet. (Han hade aldrig hört talas om Lucia, jag var ju tvungen att fråga).
- Kassörskorna, som med sina "Hello Love/Hun, how are you!" alltid fick mig att känna mig osäker.
- Plus en mängd folk på skolan, universitetet, på Unicomm, på ICF, och såklart på resorna.

Ljud jag minns

(Nya Zeelands-jubileumsveckan fortsätter)

- knirrandet och sproingandet från väggen när det blåste. Vet fortfarande inte varför, men det var irriterande. *blååååååsa* *knirr-sproing, knirr-sproing, knirr-sproing... i all evighet*

- brandbilarna, väcktes då och då av sirernerna. Fast jag minns faktiskt inte riktigt hur dom lät- var det io-ioo eller var det i Rom?

- brandlarmen i skolan och på hostelena, som dock aldrig betydde brand på riktigt

- tui-fågeln/fåglarna som alltid fick mig att bli glad i magen av dess skojiga sång

- Anna Jacksons (Sylvia Plath-föreläsare) rätt jobbiga röst

- Emmas snusningar

- Emmas hysteriska alarmsignal/sång på mobilen som vi en gång lyckades väcka en hel dorm med på ett hostel. love it!

- musik i den bärbara cd-spelaren, på ICF-mötena, i Unicommkören

- hakan, maorikrigsdans som man ibland fick se/höra

- luciasången som visslades av en man på universitetet en dag

Bilder till nedanstående inlägg

... här kommer några, men på min fotosida finns fler! Och mer ska komma, i sinom tid.

From Wellington, N...

From Wellington, N...

From Wellington, N...

From Wellington, N...

From Wellington, N...

From Wellington, N...

Nya Zeeland

Idag är det tre år sen vi landade i Wellington, jag och Emma. Efter nästan ett års planerande, drömmande, en mängd ansökningar och blanketter och sparande av pengar så hade vi till slut gått på planet på Landvetter och gett oss iväg på vårt livs resa. Jag vet inte vad jag ska välja ut att berätta om av allt vi var med om och upplevde, men jag får nog göra som Ylva sa och ha "jubileumsvecka"! Typiskt oxå att jag så inte borde göra det här utan istället sitta med dom dära bordena och måstena. *förnekelse är bra*

Från resan ner kommer jag bl.a. ihåg:
- att jag typ bara läste boken jag hade med mig mellan Göteborg och London, sen tittade jag på film/gjorde i princip ingenting de resterande 35 timmarna. Jag var rätt nervös.
- att vi träffade en trevlig engelsman på Hethrow när han fick sitta vid vårt bord på en restaurang eftersom det var fullt vid alla andra bord. Han skulle till Hongkong.
- att vi fick sämsta platserna på 22-timmarsflyget till Melbourne - i mitten mittemellan två andra. Men vi hade två trevliga tanter till grannar (en gammal, en yngre).
- att näsa och mun blir extremt torra när man flyger länge.
- att jag inte kunde sova på planet
- att vi tappade bort varandra när vi klev av planet för mellanlandningen i Singapore (vi fick gå ut på varsin sida). Det var ett stort flygplan. Efter en kvart hittade vi varandra!
- att det var nästan löjligt symboliskt mycket turbulens på planet mellan Melbourne och Wellington och jag fick chans att undersöka de där påsarna som finns på alla plan lite närmare
- att vi smugglade in olagliga substanser (jord på skorna och vete i ett vetehjärta, ve och fasa!)
- att vi stod i kö ganska länge för att få komma in i landet (om jag inte blandar ihop det med nåt annat).

När vi hämtat vårt bagage letade vi reda på personen som skulle hämta oss och ett antal andra internationella studenter på flygplatsen. Universitet ser till att alla blir körda till sina boenden första dagen, fin service! Vi bodde i en studio (ett rum med kokvrå och eget badrum) på Unicomm ganska centralt i Wellington och trivdes bra. Vi älskade staden Wellington nästan med en gång! När vi kom ner var det ca 20 grader varmt och sol och i Sverige var det som det är nu ungefär så det var riktigt härligt! Sen kom dock den värsta stormen på över 100 år med skyfall och kraftiga stormbyar! Vi hade international orientation på universitetet, lärde genast känna massa trevligt folk (bl.a. Lissie, Jostein, AnnaKarin), drack ganska mycket öl (Speights ska det vara, inte Tui!), skrev in oss på våra kurser och släpade möbler och annat till vårt rum. Upptäckte vårt nya hem och hade det allmänt bra. Började gå på ICF:s möten, ICF som i International Christian Fellowship, inte International Classification of... functioning? och lärde känna ännu mer fint folk och lekte lekar, sjöng lovsång och gick på bio på Readings och åt i food courten ihop. Skolan började och var blandat intressant/rolig/jobbig. Men det får kanske bli en egen post? Påminn mig om att jag måste berätta om didjeridoospelande björnar som smög in på vissa föreläsningar.

(och jo, jobbet var bättre idag!)

Lite gråtfärdig

Jag är helt slut! (Och det är urbota dumt att skriva ett inlägg nu när jag redan kunde ligga i sängen, men jag var tvungen att skicka ett mail, så då kan jag ju lika gärna skriva kort här med.) Jobbet var minst sagt slitsamt idag. Jag kände mig ansvarig för allt och alla eftersom dom andra två jag jobbade med (som var jätteduktiga och trevliga på alla sätt och vis!) var nya i vår grupp. Men att vara överallt samtidigt gick ju inte. Värst är att jag känner att jag kunde hanterat så mycket så annorlunda - varför gjorde jag ditt till en stor konflikt, varför stoppade jag inte datt i förväg, varför förutsåg jag inte dutt, hur kunde jag ha gjort med dott? Iofs helt vanliga frågor som man brukar ha efter ett arbetspass hos oss, men det är värre när det känns som att jag borde ha vetat och borde ha gjort annorlunda, eftersom jag borde kunnat hantera allt. Nu var iofs det här långt ifrån en katastrofal kväll, det har varit väldigt mycket mera kaos än så här och jag gjorde mitt bästa och gjorde nog en hel del bra med och egentligen handlar det nog mest om osäkerhet och sånt där och imorrn när jag har sovit känns det nog bättre. Tro på sig själv, har jag hört, ska vara bra...?

Och jag glömde att skriva igår, att det var tre år sen jag och Emma satte mig på ett plan för att flyga till andra sidan jorden! Så nu får jag skriva om det någon kommande dag. Nu ska jag sova och gå upp och ha det bra på jobbet imorrn!

Nefertiti

Ska till jobbet om mindre än en kvart och har inte ätit lunch än, attans osis oxå! Det betyder att jag inte hinner skriva mitt väl genomtänkta och fina inlägg som jag funderade på igårkväll, utan istället får det bli snabba tankar.

Igår var jag med föräldrarna, brorsan, min kusin och hennes sambo på Nefertiti. Det är ganska pinsamt att erkänna, men det var faktiskt mitt första besök där, och det var mindre och mysigare än jag hade trott. Vet inte vad dom som spelade hette, men det var ett gäng härliga gubbar som körde nästan bara klassisk blues! Det var grymt! Blev mycket bättre när jag satte mig på golvet framför scenen istället för att se ingenting bakom långa människor. Min favorit är nog basisten med grått hår i hästsvans, stort skägg och hawaiiskjorta. (Dom andra hade bakåtslick = isch, men dom var iaf sötare än 25-åringar som har det). Gitarristerna var grymma och jag funderade på om synten ofta blir bortglömd... Och om dessa gubbar hade varit tanter - hur hade det sett ut? (Tufft med 40-60-åriga gråhåriga tanter som spelade hade jag tyckt!) Hade dom varit lika bejublade? Och så funderade jag på hur det är att leva som musiker, och ha konserter och spelningar som levebröd och om man ändå äter köttfärssås med barnbarnen på onsdagarna och spiller på sin skjorta, eller om man bara äter ute, eller bara skräpmat, eller om man nästan inte äter alls?

Och så saknade jag min trombon! För första gången på flera år kände jag ett riktigt sug efter att få hålla, spela, lyssna, andas. Det var så uppenbart att musikerna hade ett förhållande till sina instrument - jag tror att man måste det för att det ska låta riktigt bra. Man måste känna något. Instrumentet ska liksom vara en förlängning av en själv. Tänkte långt och mycket om detta och saknade min trombon ännu mer, men se, det hinner jag inte skriva om nu! (puh?)

Musiken var iaf riktigt bra och det var så bra att få se lite live igen, var så länge sen nu!

(Shit! Sen sen sen, nu går jag hej och hå ha det bra!)

Det kända inlägget

Jag har en världsmästare på rätt nära håll i min släkt. Jovisst, det är sant! Ewa Mataya Laurance har tagit en mängd titlar inom biljard, bl.a. har hon vunnit både EM och VM. Hon är en av de främsta var bland de första kvinnorna som verkligen syntes inom biljarden. Det är tufft.

Jag brukar aldrig kunna låta bli att skryta om Ewa när man leker ”Kändisar-jag-sett-och/eller-är-släkt-med” – ni vet vilken jag menar? Någon börjar med att säga ”Såg ni Idol? Min grannes systers sambo är bror med Idol-Hanna!” och nästa person fortsätter ”Oj! Min mamma var faktiskt ihop med Daniels pappa på högstadiet!”, person nummer tre säger ”Coolt. Apropå kändisar – när jag var i Stockholm förra helgen satt Tommy Körberg vid bordet bredvid mig på ett café på NK!” och så fortsätter man och bygger på. Jag ska väl erkänna att jag inte hade haft den blekaste om att vi har en världsmästare i biljard från Sverige om det inte vore för just släktskapet (tremänning/syssling, för övrigt). Och hon bor sedan länge i USA och får inte längre tävla för Sverige så det gör kanske att ännu färre vet vem hon är – ”kändis” är relativt. Men det är ändå coolt! (En parantes är att hon är gift med en man som är tvilling med en av dom som spelar en av papporna i Beverly Hills! Ännu ett inlägg i leken!)

Hon är riktigt trevlig! Har bara träffat henne ett fåtal gånger eftersom hon är i Sverige ganska sällan, och när hon kommer så är hon hos sina föräldrar på landet utanför Gävle, och det är inte så ofta som jag är just där. Men hur som helst, hon är rolig, trevlig och go och det gäller både maken och dottern också (och föräldrarna)! Jag tror det ligger i släkten… :)

Anyway, häromdagen kom jag att tänka på henne och kollade in hennes hemsida. Där fanns en film, och där (i ett klipp där Ewa är programledare för ett tv-program.), där var dom!! Noah Wyle och Goran Visnjic! Som spelar Carter och Luka i Cityakuten! Och som ju är bland dom bästa där någonsin (särskilt Luka/Visnjic, men utan Carter/Wyle inget Cityakuten)! Och Tonårs-Julia vaknade till liv! Eller ehm, Kändis-Kåta Julia kanske fortfarande existerar, i hemlighet, ibland… Hade ju inte tackat nej till att peta på Johnny om jag fick chansen, t.ex. Exalterande tanke kl 3.00 en söndagkväll: Jag känner (ja, iaf lite) en person som har stått öga mot öga med två av Cityakutens huvudpersoner! *fnittra* Det är ju nästan som att jag har en direktlänk till dom! Måste komma ihåg att fråga Ewa om dom nästa gång vi ses, under förutsättning att Tonårs-Julia/Kändis-Kåta Julia lyckas övertyga Vuxen-Julia och att hon inte viftar bort det med ett ”äsch, det var ju ingenting alls faktiskt, förutom en lite märklig och fånig reaktion från din sida”-pft. Risken finns att det kanske inte känns så relevant. Men i söndags, då var det coolt!

(Måste parantesera en sak till: min kompis kompis (leken fortsätter) sprang på Anthony Edwards, som spelade Mark Green i Cityakuten, här i Sverige! Hon tog tom ett kort, så det är bevisat. Han var en trevlig prick, men vad han gjorde här förtäljer inte historien.)

Och btw – trickshotsen som Ewa gör på filmen är grymt coola!

30-årig bröllopsdag!

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag. Det är stort, tycker jag. Och det som är ännu större är att dom fortfarande är kära, på riktigt – alla som känner dom kan intyga det. :) Jag är så glad över att få se en så stark och äkta kärlek/förälskelse hos mina föräldrar. Det verkar ibland vara så få förunnat (fast det finns ju många fler, det gör det), och det är gott och viktigt att få se att Kärleken med stor K faktiskt finns.

Nej, jag behöver inte plugga...

Veckans förnekelse:
Vaddå tenta på tisdag?

Bildpost

Jag kan visst inte placera bilderna som jag vill än så länge... Men det spelar inte så stor roll. --> Iris blir sympatisömnig med mig när jag tentapluggar ÖNH.

Bona och Iris igårkväll, när vinden
ven utanför. Dom kurade på köks-
stolen medan jag gjorde goda toasts
med kalkon, avokado, citron och ört-
salt, körsbärstomat och sockerärtor,
mm! Sen blev det slappkväll med
film, öl och godis hos L. Hade ingen
aning om att öl och lösgodis var så gott ihop!









Jag har fått tre vykort av AK
de senaste veckorna - helt och hållet
underbart! (tack!) Dom syns här till-
sammans med det fina inbjudnings-
kortet till Karins och Gustavs bröllop!












När solen går upp (det gör den väl jämt
men när det syns så är det så fint, så fint
utanför mig, ännu finare än såhär! Min
kamera vill inte riktigt fånga färgerna.)