Bloggning om kattungar sker numera huvudsakligen på katternas blogg. Men jag kan tala om att dom är söta och att jag hörde första pyttelitta kattungespinnet redan i lördags! :)
Monday, January 28, 2008
Sol!
Igår syntes en märklig himlakropp på himlen. Jag hade ett vagt minne av att ha sett den förr, och plötsligt slog det mig - det var ju solen! Föräldrarna föreslog promenad och jag föreslog havet och så blev det - vi tog bilen ut till Stora Amundön (liksom mängder med andra) och fick oss en helt ljuvlig tur! Solen värmde ju t.o.m!
Bloggning om kattungar sker numera huvudsakligen på katternas blogg. Men jag kan tala om att dom är söta och att jag hörde första pyttelitta kattungespinnet redan i lördags! :)
Bloggning om kattungar sker numera huvudsakligen på katternas blogg. Men jag kan tala om att dom är söta och att jag hörde första pyttelitta kattungespinnet redan i lördags! :)
Wednesday, January 23, 2008
Mera bilder
Det går framåt - inatt fick jag sovit mycket mer och idag har alla kattungar gått upp i vikt, hurra!
Hur söt är han inte!?
Fler bilder på katternas egna blogg.
Hur söt är han inte!?
Fler bilder på katternas egna blogg.
Tuesday, January 22, 2008
Iris bebisar
Efter ca 4 timmars sömn på två dygn är jag helt slut och inte särskilt högfungerande - hur sjutton gör man när man får barn!? Ska försöka ta en tupplur, vore skönt. Anledningen till sömnbristen är, som ni kanske förstår av rubriken, att Iris har fått sina ungar. Sex stycken underbara små fjunbollar! Om ni vill läsa hela, eller delar av, den lååånga förlossningsberättelsen och dagsläget så kika in på katternas blogg (länk här bredvid i länklistan). Där finns några fler bilder med.
Over and out - trött Julia (t.ex. höll jag på att börja gråta när en granne tagit min tvättid i morse, inte helt rationellt kanske... :)
Over and out - trött Julia (t.ex. höll jag på att börja gråta när en granne tagit min tvättid i morse, inte helt rationellt kanske... :)
Wednesday, January 16, 2008
Reseberättelsen del 8
Fredag 4 januari
Ännu en dag strålade solen från en klarblå himmel, så vi tvingade oss själva att gå upp och äta en halvtidig frukost för att kunna ligga en timme vid poolen. Sen gjorde vi tappra försök att få äta lunch innan transferbussen skulle gå men som vanligt vägrade dom att hjälpa oss i baren och restaurangen var stängd. Room service fanns det inte tid till, och vi orkade inte packa upp bikinin osv för att sola en halvtimme till – eller svettas på balkongen, så vi åt banan och choklad på rummet och drack upp den sista skvätten gin och sjupp.
På transferbussen...
... skojigt att ta kort på sig själva...
På flygplatsen åt typ alla svenskar på Burger King. Sedan var vi mätta och belåtna och kikade på taxfree och i Röda-havet-guideböcker innan det var dags att boarda. Återigen blev det väntan. Det var problem med listorna.
I incheckningskön lite tidigare på dagen.
När vi till slut fick åka bussen ut till planet visade det sig vara dubbelbokningar och krångel med platser. Det var lite kaosartat men jag och Emma fick platser som vi fick behålla hela tiden. Vår kasse med förbeställda taxfreevaror hade dock, som alla andras, hamnat fel. Vi taxade ut mot flygbanan en dryg halvtimme försenade och sen hade vi motvind så flygtiden blev förlängd. Tycker dock att hemresan kändes mycket snabbare än nerresan.
På Landvetter möttes vi av iskall snålblåst och mera väntan, på väskorna. Ett myller av människor trängdes kring bandet och gjorde det svårt för oss att komma fram men vi lyckades få ut vårt baggage. Emmas föräldrar hämtade oss och det var lite konstigt att komma hem till en alldeles tom lägenhet – inte ens några katter här ju. Men skönt med, och väldigt härligt att kunna dricka vattnet, duscha i en (nästan) normal dusch och sova i egna sängen. Sammanfattningsvis var det, trots en del småstrul - men inget av större kaliber - en riktigt riktigt härlig, rolig och skön resa!
Jag har inte riktigt landat i vardagen och verkligheten än och har spenderat mesta delen av idag med att vara ledig, trots att det ju bara är onsdag. "Tur" att jag ska på möte ikväll, så jag får känna att jag gör nåt vettigt! Annars tas tankarna just nu mest upp av den stundande kattfödseln; fast just nu verkar inte Iris vara på g över huvud taget... Men ut ska dom ju komma, förr eller senare!
Ännu en dag strålade solen från en klarblå himmel, så vi tvingade oss själva att gå upp och äta en halvtidig frukost för att kunna ligga en timme vid poolen. Sen gjorde vi tappra försök att få äta lunch innan transferbussen skulle gå men som vanligt vägrade dom att hjälpa oss i baren och restaurangen var stängd. Room service fanns det inte tid till, och vi orkade inte packa upp bikinin osv för att sola en halvtimme till – eller svettas på balkongen, så vi åt banan och choklad på rummet och drack upp den sista skvätten gin och sjupp.
På transferbussen...
... skojigt att ta kort på sig själva...
På flygplatsen åt typ alla svenskar på Burger King. Sedan var vi mätta och belåtna och kikade på taxfree och i Röda-havet-guideböcker innan det var dags att boarda. Återigen blev det väntan. Det var problem med listorna.
I incheckningskön lite tidigare på dagen.
När vi till slut fick åka bussen ut till planet visade det sig vara dubbelbokningar och krångel med platser. Det var lite kaosartat men jag och Emma fick platser som vi fick behålla hela tiden. Vår kasse med förbeställda taxfreevaror hade dock, som alla andras, hamnat fel. Vi taxade ut mot flygbanan en dryg halvtimme försenade och sen hade vi motvind så flygtiden blev förlängd. Tycker dock att hemresan kändes mycket snabbare än nerresan.
På Landvetter möttes vi av iskall snålblåst och mera väntan, på väskorna. Ett myller av människor trängdes kring bandet och gjorde det svårt för oss att komma fram men vi lyckades få ut vårt baggage. Emmas föräldrar hämtade oss och det var lite konstigt att komma hem till en alldeles tom lägenhet – inte ens några katter här ju. Men skönt med, och väldigt härligt att kunna dricka vattnet, duscha i en (nästan) normal dusch och sova i egna sängen. Sammanfattningsvis var det, trots en del småstrul - men inget av större kaliber - en riktigt riktigt härlig, rolig och skön resa!
Jag har inte riktigt landat i vardagen och verkligheten än och har spenderat mesta delen av idag med att vara ledig, trots att det ju bara är onsdag. "Tur" att jag ska på möte ikväll, så jag får känna att jag gör nåt vettigt! Annars tas tankarna just nu mest upp av den stundande kattfödseln; fast just nu verkar inte Iris vara på g över huvud taget... Men ut ska dom ju komma, förr eller senare!
Tuesday, January 15, 2008
Reseberättelsen del 7
Obs! Viss äckelvarning utfärdas för finkänsliga läsare.
Torsdag 3 januari
Ännu en tidig morgon eftersom vi skulle på snorkelutflykt. En bra sak var att choklad-donutsen som vi spanat in tidigare under veckan inte var slut så här tidigt under frukosten. :) Bussen var redan på plats när vi kom ut – i tid denna gången – men det skulle visa sig bli en lång förmiddag av väntan.
Frukost!
Först dröjde det en halvtimme innan vi åkte; det var strul med biljetter och pass som skulle tagits med (inte av oss, vi hade givetvis koll). När vi sedan plockat upp folk från andra hotell åkte vi i kanske en kvart innan vi var framme vid Ras Mohammeds hamn. Ras Mohammed är en känd nationalpark utanför Sharm, och enligt vissa är det bara Stora Barriärrevet som har bättre korallrev. Vi var många gäster med på resan och stod i en fin klunga och väntade. Sen fick dom som behövde det hämta ut snorkelutrustning. Därefter klungade vi ihop oss på nytt och väntade. Reseledaren sa en massa på finska och ungefär en mening på engelska till oss svenskar, som för övrigt var en övervägande majoritet. Sen gick hon och köpte en glass till sig själv.
Väntan i grupp
Efter mera väntan förstod vi att det skulle komma en buss till. På den fanns en svensk reseledare och mestadels finska resenärer. Vi fick flytta oss ungefär tre steg och sen stod vi i en nu större grupp och väntade mer. Tålamodet tröt. Klockor tittades på och fingrar trummade. Gemensamma suckar och huvudskakningar. En gruppkänsla växte så smått fram oss resenärer emellan. Tydligen var det stora problem med passagerarlistorna som vi skrivit upp oss på under bussfärden. Det var något med finnar och svenskar och det "kunde ju inte stå 20 på ena och 40 på andra". Efter många om och men ställde plötsligt folk upp sig lite på led. En kö! Svenskar som vi är (och finnar) infann vi oss snabbt i ledet. Bara för att få veta att dom i andra bussen nu skulle hämta sin snorkelutrustning. Ett mysterium är varför dom inte kunde gjort det medan sju egyptier höll på med listorna. Reseledaren bad om ursäkt. Sedan fick vi äntligen röra på oss. Ungefär femton meter. Dags att vänta i en klunga igen. Det var mera problem med listorna. Hamnen, som tidigare varit fylld av turistgrupper, var nu tom och ödslig. Nya listor skrevs. En av dom andra gästerna var lärare och hon berättade att det var svårt att inte börja organisera upp allt. Det visade sig förresten att alla andra också fått fel dag på St Katarina-utflykten. Det grupperade också ihop oss.
Till slut, efter en massa ursäkter från reseledaren och mycket spring från egyptier, fick vi kliva på båten. Det var mer än 2,5 timmar sen vi klev på bussen. Men nu var vi äntligen på väg!
Solen strålade och längst fram på däck låg man hur skönt som helst. Tills vi kommit ut en liten bit på vattnet. Det blåste rejält och i motvind kändes det ungefär som storm. Vi klädde på oss det vi hade med oss och frös en del men hade ändå väldigt trevligt på båten och med dom andra gästerna. Vattnet var fortfarande sådär härligt turkost in mot kusterna och vita stränder fanns nedanför bergen.
Vi kollar på kartan över Ras Mohammed
Efter ett tag var det dags för första stoppet. Till min besvikelse fick man inte simma på egen hand utan var tvungen att hålla ihop i grupp med en guide längst fram och en längst bak. Det hade ingen sagt nåt om när dom berättade om utflykten. Så fort någon gjorde en liten avstickare vrålades det att man skulle tillbaka in i gruppen. Det var smått plågsamt att ta av sig alla kläderna och stå och huttra i vinden. Vågorna gick höga när vi en efter en hoppade ner i det blå. Det låg många andra båtar på stället. Jag hade nyss fått veta att toaletterna på båtarna gick direkt ut i havet och kände mig lätt illamående av alla suspekta brungula partiklar som gjorde sikten grumlig. Det går inte helt att undvika att få in vatten i snorkeln/munnen så jag var glad när vi fick börja simma bort från båtarna. Det var ganska jobbigt med dom höga vågorna, och så var man ju tvungen att hålla koll på guiden hela tiden. Det var trångt och man fick akta sig så att man inte fick en spark i huvudet – eller att man inte sparkade på någon annan. (Det fick och gjorde man i alla fall, det blir så när 30 pers ska snorkla ihop). Vi simmade in till land så att vi kunde stå på sandbotten och sen skulle vi simma ut igen. Vi simmade en bit utanför revkanten, sikten var grumlig och fiskarna såg man bara på långt håll. Man hade inte direkt någon möjlighet att ligga kvar och kika på nåt om man upptäckte något roligt heller. Men jag hann iaf njuta en liten stund av två vackra fina drakfiskar som svävade långt där under mig. Sen skulle vi in till det grunda igen och av någon outgrundlig anledning skulle vi GÅ 30-40 meter på stranden. Vinden måste ha blåst med kulingstyrka och man var snabbt iskall in till märgen. När vi fick gå i vattnet igen slängde sig alla ner och njöt. Plötsligt var det förut så kyliga vattnet en varm välsignelse. Så skulle vi simma tillbaka till båten igen, i motvind och höga vågor. Flera hade lånat flytvästar men en som vi satt och åt med senare sa att det nästan kändes som att vinden tog tag i en så att det blev ännu jobbigare att simma då. Vi närmade oss båten och i vattnet dansade en sörja av små bitar av toalettpapper och ja... diarré. Urk, kände jag. Det fanns en liten dusch på båten som var skön att skölja av sig med. Sammantaget tyckte jag att första "dyket" var så dåligt att jag inte hade nån lust att gå i på nästa ställe. Det såg visserligen finare ut, men jag ville ändå inte. Dom flesta gick i här med och tyckte att det var lite bättre än första. Jag var nöjd med att stanna uppe. Det var lite mer lä så det var rätt skönt i solen. När alla kommit upp var det dags för lunch och det är alltid härligt att äta på havet!
Innan det började blåsa alltför mycket
Sen blev det lite kallt
Båten var fin!
Andra stoppet
Den snorklande gruppen
Underbart turkost vatten!
Vid det tredje stoppet fick man äntligen snorkla själv! Jag och Emma var först i – dom hade inte ens fällt ner stegarna. Tack och lov var vattnet inte alls lika grumligt eller fyllt av otrevliga partiklar här. Snorklingen var fin med små pelare av koraller utanför revkanten. Jag simmade in över revet nästan in till land och tyckte att det kändes lite som en barnkammare med en massa små fiskar därinne. Vid det här laget hade jag hunnit öva mycket på att dyka ner så det gjorde jag många gånger. Det är häftigt, både för att man kommer nära det där som man bara ser på håll annars (men man kommer nära väldigt mycket genom att bara ligga på ytan med) och för att det är så läckert att flyta upp mot ytan – den är så vacker! Det enda jag tycker är svårt är att jag alltid får in vatten i cyklopet när jag tryckutjämnar. Det var trångt här med, men bättre och vi låg i i kanske 20 minuter innan vi frös så pass att vi ville upp. Båten vände in mot hamn och även om jag tycker att snorklingen var bättre i El Fanar och att det var alldeles för lite valuta för pengarna så är jag nöjd med utflykten – och jag hade i vilket fall velat pröva. Reseledaren var väldigt trevlig vilket alltid väger upp!
"Alla-följer-reseledaren"-gruppbild
Efter en dag med sol, vind och vatten var vi fullkomligt slut, men vi hade bestämt med F att träffas i Naama Bay på kvällen så vi gjorde vårt bästa för att piggna till. Inne i stan visade oss F strandpromenaden som vi undrat över och som bara låg en kort gata ner från huvudgatan. Det var väldigt lite folk på restaurangerna där så vi gick upp till centrumet igen, som består av två gågator. Som alltid, i alla städer, i alla sällskap, kunde vi inte bestämma oss för var vi skulle äta så till slut gick vi bara in på första bästa som såg trevlig ut. Maten helt okej och vi hade en trevlig kväll! F hade lyckats gå ut med tre egyptier under veckan och efter att ha gått med henne och sagt hejdå till en av dom drog vi oss tillbaka till våra respektive hotell. Det blev en sista drink på balkongen och sedan mer bokläsning innan vi somnade gott.
Torsdag 3 januari
Ännu en tidig morgon eftersom vi skulle på snorkelutflykt. En bra sak var att choklad-donutsen som vi spanat in tidigare under veckan inte var slut så här tidigt under frukosten. :) Bussen var redan på plats när vi kom ut – i tid denna gången – men det skulle visa sig bli en lång förmiddag av väntan.
Frukost!
Först dröjde det en halvtimme innan vi åkte; det var strul med biljetter och pass som skulle tagits med (inte av oss, vi hade givetvis koll). När vi sedan plockat upp folk från andra hotell åkte vi i kanske en kvart innan vi var framme vid Ras Mohammeds hamn. Ras Mohammed är en känd nationalpark utanför Sharm, och enligt vissa är det bara Stora Barriärrevet som har bättre korallrev. Vi var många gäster med på resan och stod i en fin klunga och väntade. Sen fick dom som behövde det hämta ut snorkelutrustning. Därefter klungade vi ihop oss på nytt och väntade. Reseledaren sa en massa på finska och ungefär en mening på engelska till oss svenskar, som för övrigt var en övervägande majoritet. Sen gick hon och köpte en glass till sig själv.
Väntan i grupp
Efter mera väntan förstod vi att det skulle komma en buss till. På den fanns en svensk reseledare och mestadels finska resenärer. Vi fick flytta oss ungefär tre steg och sen stod vi i en nu större grupp och väntade mer. Tålamodet tröt. Klockor tittades på och fingrar trummade. Gemensamma suckar och huvudskakningar. En gruppkänsla växte så smått fram oss resenärer emellan. Tydligen var det stora problem med passagerarlistorna som vi skrivit upp oss på under bussfärden. Det var något med finnar och svenskar och det "kunde ju inte stå 20 på ena och 40 på andra". Efter många om och men ställde plötsligt folk upp sig lite på led. En kö! Svenskar som vi är (och finnar) infann vi oss snabbt i ledet. Bara för att få veta att dom i andra bussen nu skulle hämta sin snorkelutrustning. Ett mysterium är varför dom inte kunde gjort det medan sju egyptier höll på med listorna. Reseledaren bad om ursäkt. Sedan fick vi äntligen röra på oss. Ungefär femton meter. Dags att vänta i en klunga igen. Det var mera problem med listorna. Hamnen, som tidigare varit fylld av turistgrupper, var nu tom och ödslig. Nya listor skrevs. En av dom andra gästerna var lärare och hon berättade att det var svårt att inte börja organisera upp allt. Det visade sig förresten att alla andra också fått fel dag på St Katarina-utflykten. Det grupperade också ihop oss.
Till slut, efter en massa ursäkter från reseledaren och mycket spring från egyptier, fick vi kliva på båten. Det var mer än 2,5 timmar sen vi klev på bussen. Men nu var vi äntligen på väg!
Solen strålade och längst fram på däck låg man hur skönt som helst. Tills vi kommit ut en liten bit på vattnet. Det blåste rejält och i motvind kändes det ungefär som storm. Vi klädde på oss det vi hade med oss och frös en del men hade ändå väldigt trevligt på båten och med dom andra gästerna. Vattnet var fortfarande sådär härligt turkost in mot kusterna och vita stränder fanns nedanför bergen.
Vi kollar på kartan över Ras Mohammed
Efter ett tag var det dags för första stoppet. Till min besvikelse fick man inte simma på egen hand utan var tvungen att hålla ihop i grupp med en guide längst fram och en längst bak. Det hade ingen sagt nåt om när dom berättade om utflykten. Så fort någon gjorde en liten avstickare vrålades det att man skulle tillbaka in i gruppen. Det var smått plågsamt att ta av sig alla kläderna och stå och huttra i vinden. Vågorna gick höga när vi en efter en hoppade ner i det blå. Det låg många andra båtar på stället. Jag hade nyss fått veta att toaletterna på båtarna gick direkt ut i havet och kände mig lätt illamående av alla suspekta brungula partiklar som gjorde sikten grumlig. Det går inte helt att undvika att få in vatten i snorkeln/munnen så jag var glad när vi fick börja simma bort från båtarna. Det var ganska jobbigt med dom höga vågorna, och så var man ju tvungen att hålla koll på guiden hela tiden. Det var trångt och man fick akta sig så att man inte fick en spark i huvudet – eller att man inte sparkade på någon annan. (Det fick och gjorde man i alla fall, det blir så när 30 pers ska snorkla ihop). Vi simmade in till land så att vi kunde stå på sandbotten och sen skulle vi simma ut igen. Vi simmade en bit utanför revkanten, sikten var grumlig och fiskarna såg man bara på långt håll. Man hade inte direkt någon möjlighet att ligga kvar och kika på nåt om man upptäckte något roligt heller. Men jag hann iaf njuta en liten stund av två vackra fina drakfiskar som svävade långt där under mig. Sen skulle vi in till det grunda igen och av någon outgrundlig anledning skulle vi GÅ 30-40 meter på stranden. Vinden måste ha blåst med kulingstyrka och man var snabbt iskall in till märgen. När vi fick gå i vattnet igen slängde sig alla ner och njöt. Plötsligt var det förut så kyliga vattnet en varm välsignelse. Så skulle vi simma tillbaka till båten igen, i motvind och höga vågor. Flera hade lånat flytvästar men en som vi satt och åt med senare sa att det nästan kändes som att vinden tog tag i en så att det blev ännu jobbigare att simma då. Vi närmade oss båten och i vattnet dansade en sörja av små bitar av toalettpapper och ja... diarré. Urk, kände jag. Det fanns en liten dusch på båten som var skön att skölja av sig med. Sammantaget tyckte jag att första "dyket" var så dåligt att jag inte hade nån lust att gå i på nästa ställe. Det såg visserligen finare ut, men jag ville ändå inte. Dom flesta gick i här med och tyckte att det var lite bättre än första. Jag var nöjd med att stanna uppe. Det var lite mer lä så det var rätt skönt i solen. När alla kommit upp var det dags för lunch och det är alltid härligt att äta på havet!
Innan det började blåsa alltför mycket
Sen blev det lite kallt
Båten var fin!
Andra stoppet
Den snorklande gruppen
Underbart turkost vatten!
Vid det tredje stoppet fick man äntligen snorkla själv! Jag och Emma var först i – dom hade inte ens fällt ner stegarna. Tack och lov var vattnet inte alls lika grumligt eller fyllt av otrevliga partiklar här. Snorklingen var fin med små pelare av koraller utanför revkanten. Jag simmade in över revet nästan in till land och tyckte att det kändes lite som en barnkammare med en massa små fiskar därinne. Vid det här laget hade jag hunnit öva mycket på att dyka ner så det gjorde jag många gånger. Det är häftigt, både för att man kommer nära det där som man bara ser på håll annars (men man kommer nära väldigt mycket genom att bara ligga på ytan med) och för att det är så läckert att flyta upp mot ytan – den är så vacker! Det enda jag tycker är svårt är att jag alltid får in vatten i cyklopet när jag tryckutjämnar. Det var trångt här med, men bättre och vi låg i i kanske 20 minuter innan vi frös så pass att vi ville upp. Båten vände in mot hamn och även om jag tycker att snorklingen var bättre i El Fanar och att det var alldeles för lite valuta för pengarna så är jag nöjd med utflykten – och jag hade i vilket fall velat pröva. Reseledaren var väldigt trevlig vilket alltid väger upp!
"Alla-följer-reseledaren"-gruppbild
Efter en dag med sol, vind och vatten var vi fullkomligt slut, men vi hade bestämt med F att träffas i Naama Bay på kvällen så vi gjorde vårt bästa för att piggna till. Inne i stan visade oss F strandpromenaden som vi undrat över och som bara låg en kort gata ner från huvudgatan. Det var väldigt lite folk på restaurangerna där så vi gick upp till centrumet igen, som består av två gågator. Som alltid, i alla städer, i alla sällskap, kunde vi inte bestämma oss för var vi skulle äta så till slut gick vi bara in på första bästa som såg trevlig ut. Maten helt okej och vi hade en trevlig kväll! F hade lyckats gå ut med tre egyptier under veckan och efter att ha gått med henne och sagt hejdå till en av dom drog vi oss tillbaka till våra respektive hotell. Det blev en sista drink på balkongen och sedan mer bokläsning innan vi somnade gott.
Monday, January 14, 2008
Reseberättelsen del 6
Onsdag 2 januari
Sov länge, skönt! Det var ganska tjockt med moln men vi bestämde oss ändå för att åka till El Fanar igen. Väl på plats dröjde det inte alltför länge innan det sprack upp och vi fick äntligen en varm och solig dag! Snorklingen var lika fantastisk denna gången och vi låg länge och tittade på en drakfisk som riktigt svävade fram. Den verkade bara vifta på en liten svans för att röra sig framåt. Vi provade även på att simma ut över de stora bubbelpelare som bildades av dykarna som simmade så långt ner att vi inte ens såg dom hela tiden. Utanför revet låg det varje dag mängder med båtar med dykare och snorklare. Att bada i bubblorna kittlades! Dom stora bubblorna var förresten väldigt vackra – som silvriga små tefat gled dom uppåt mot ytan.
Lunchen var god den här gången med och hela dagen var helt enkelt ljuvlig!
Vi läste, snorklade, solade, vilade och lyssnade på vågorna. När solen började gå ner njöt vi av vyn och packade ihop vara saker när den försvann bakom molnen.
Innan vi åkte hem tittade vi närmare på ett minnesmonument som fanns utanför stranden. Vi visste inte vad det var, men jag har kollat upp det nu och tydligen var det ett franskt plan som kraschade strax utanför Sharm El Sheik 3 januari 2004. Det var ett väldigt vackert monument, tycker jag.
På kvällen var jag trött och lite tjurig men vi åkte ändå in till Naama Bay. Humöret hjälptes inte av dålig service (vi fick vänta nästan en timme på maten!), irriterande servitörer (jag var inte på "ska-vi-gifta-oss?"-leken-humör) och en taxichaufför som lyckades lura av mig 100 EGP, godtrogen som jag är. Men sen var det skönt och härligt att krypa ner i sängen och läsa, och dagen var en av dom bästa på hela resan!
Sov länge, skönt! Det var ganska tjockt med moln men vi bestämde oss ändå för att åka till El Fanar igen. Väl på plats dröjde det inte alltför länge innan det sprack upp och vi fick äntligen en varm och solig dag! Snorklingen var lika fantastisk denna gången och vi låg länge och tittade på en drakfisk som riktigt svävade fram. Den verkade bara vifta på en liten svans för att röra sig framåt. Vi provade även på att simma ut över de stora bubbelpelare som bildades av dykarna som simmade så långt ner att vi inte ens såg dom hela tiden. Utanför revet låg det varje dag mängder med båtar med dykare och snorklare. Att bada i bubblorna kittlades! Dom stora bubblorna var förresten väldigt vackra – som silvriga små tefat gled dom uppåt mot ytan.
Lunchen var god den här gången med och hela dagen var helt enkelt ljuvlig!
Vi läste, snorklade, solade, vilade och lyssnade på vågorna. När solen började gå ner njöt vi av vyn och packade ihop vara saker när den försvann bakom molnen.
Innan vi åkte hem tittade vi närmare på ett minnesmonument som fanns utanför stranden. Vi visste inte vad det var, men jag har kollat upp det nu och tydligen var det ett franskt plan som kraschade strax utanför Sharm El Sheik 3 januari 2004. Det var ett väldigt vackert monument, tycker jag.
På kvällen var jag trött och lite tjurig men vi åkte ändå in till Naama Bay. Humöret hjälptes inte av dålig service (vi fick vänta nästan en timme på maten!), irriterande servitörer (jag var inte på "ska-vi-gifta-oss?"-leken-humör) och en taxichaufför som lyckades lura av mig 100 EGP, godtrogen som jag är. Men sen var det skönt och härligt att krypa ner i sängen och läsa, och dagen var en av dom bästa på hela resan!
Sunday, January 13, 2008
Reseberättelsen del 5
Obs! Viss äckelvarning utfärdas för finkänsliga.
Tisdag 1 januari
Natten som kom tycker jag innehöll oförtjänt lite sömn, för _så_ onyktra var vi inte när vi la oss. Men det blev i alla fall inte mycket sovet, utan mest magont för min del (mensvärk, en kropp som tycker att alkohol är det gift det är och lite turistmage - wii!) Både jag och Emma kände oss något tveksamma när det var dags att kliva upp men vi ville ju åka, så vi blaskade på oss lite kallvatten och åt varsin banan. Efter en kvart ringde telefonen och en engelsk guide meddelade oss att dom väntade på oss i receptionen. Vi kollade på biljetten. Tiden kunde tolkas som 6.35 isället för 6.55 men vi hade trott det senare. Skyndade oss ner och möttes av en lokalguide – en sån måste alltid vara med på utflykterna – och en reseledare som såg allt annat än pigg ut.
Soluppgång nyårsdagen, sedd från balkongen.
Vi åkte uppåt, uppåt bland vackra vackra berg i öknen. När vi stannade vid en bensinmack åt vi för andra dagen i rad vår tråkiga frukostbox. Reseledaren blev mer askgrå i ansiktet än tidigare och fick använda busstoaletten ganska flitigt under den fortsatta resan. Däremellan försökte hon guida oss och berätta lite om Sankt Katarinaklostret som vi skulle besöka, och om Egypten rent allmänt, men man kan nog gissa att det vanligtvis var lite bättre. När vi kom fram riktigt led jag med henne. Kunde inte låta bli att associera till den där programledaren man sett på youtube, ni vet vem jag menar... Detta var dock aningens mer diskret. Tycker det var väldigt tappert av henne att trots allt genomföra alla moment, även om jag som sagt tror att det hade varit lite annorlunda med en piggare guide. Och jag förstår att man är så bakfull på nyårsdagen. (Bortsett från sömnbristen mådde jag och Emma fint!) Men själva besöket på klostret var väl inte så fantastiskt. Infon var knapphändig och det fanns inget att läsa själv, men det var vackert och kyrkan på området var fin. Klostret är omkring 1700 år gammalt och innanför murarna finns den brinnande busken. Ja, den som Gud uppenbarade sig i inför Moses alltså. Den såg inte ut som varken jag eller Emma tänkt oss... :) När jag var i Egypten förra gången blev jag berörd bara av att tänka på att jag nu var i samma land där Moses och hela hans folk en gång vandrat, och när jag går in i kyrkor brukar jag nästan alltid känna någon slags andäktighet men nu upplevde jag inget sånt. Men jag har i alla fall satt min fot på Sinaiberget. :D
Varierande berg och öken utanför bussfönstret
När bergen var så här rödsvarta såg det verkligen ut som på Tongarirovulkanen på Nya Zeeland!
På St Katarina-klostret.
Här är den. Busken.
Kyrkan, med en liten moské bakom.
Det var ett stort kloster
Sinaiberget bakom Emma
Efter klosterbesöket sov vi gott ett par timmar i bussen. Vi åkte till en stad som heter Dahab, där vi åt lunch på en jättemysig restaurang precis vid havet.
Det är dimmigt, men havet syns där bakom om man tittar noga.
Sötaste kattungarna, som nästan fick all min kyckling!
Med på resan fanns F som satt bredvid oss på planet men som bodde på ett annat hotell. Hon reste helt på egen hand och när vi fick lite fri tid efter lunchen slog vi följe och hade en riktigt trevlig promenad längs den långa strandpromenaden. Dahab är en liten stad som är känd för sitt snorkel- och dykställe Blue Hole. Det är ett korallrev som omger ett hundra meter djupt hål och där många dykare har dött under sina färder ner i djupet... Man åker till Dahab för att snorkla, ta dykcert och dyka. Stämningen är en helt annan än i Sharm El Sheik. I Dahab rådde ett slags lugn; tempot verkade gå i samma takt som vågorna som slog in mot stranden och det fanns en lokalbefolkning (vilket det i princip inte gör i Sharm som är en ren turistort). Atmosfären var avslappnad och omgivningarna med det turkosblå havet, höga berg, palmer och soldis/dimma gjorde att det verkligen kändes som ett litet paradis.
F och Emma
Dock fanns det förstås andra sidor med, med exempelvis drivor av skräp och magra katter och hundar.
När vi skulle gå tillbaka till bussen frågade jag och Emma reseledaren hur hon mådde. Hon var smått förtvivlad och kunde inte förstå – hon hade inte druckit så mycket alls sa hon. Och var nog minst sagt generad. Men vi sa – och menade det – att vi tyckte hon var jätteduktig och att vi aldrig hade klarat det själva (det hade jag inte). Och hon mådde lite bättre också. Men hon sa förstås att hon aldrig skulle dricka igen. :)
Eftermiddagen i Dahab var otroligt mysig och skön!
På kvällen var vi ganska dödströtta och vi släckte redan vid 22. Jag hann knappt lägga huvudet på kudden innan jag sov.
Tisdag 1 januari
Natten som kom tycker jag innehöll oförtjänt lite sömn, för _så_ onyktra var vi inte när vi la oss. Men det blev i alla fall inte mycket sovet, utan mest magont för min del (mensvärk, en kropp som tycker att alkohol är det gift det är och lite turistmage - wii!) Både jag och Emma kände oss något tveksamma när det var dags att kliva upp men vi ville ju åka, så vi blaskade på oss lite kallvatten och åt varsin banan. Efter en kvart ringde telefonen och en engelsk guide meddelade oss att dom väntade på oss i receptionen. Vi kollade på biljetten. Tiden kunde tolkas som 6.35 isället för 6.55 men vi hade trott det senare. Skyndade oss ner och möttes av en lokalguide – en sån måste alltid vara med på utflykterna – och en reseledare som såg allt annat än pigg ut.
Soluppgång nyårsdagen, sedd från balkongen.
Vi åkte uppåt, uppåt bland vackra vackra berg i öknen. När vi stannade vid en bensinmack åt vi för andra dagen i rad vår tråkiga frukostbox. Reseledaren blev mer askgrå i ansiktet än tidigare och fick använda busstoaletten ganska flitigt under den fortsatta resan. Däremellan försökte hon guida oss och berätta lite om Sankt Katarinaklostret som vi skulle besöka, och om Egypten rent allmänt, men man kan nog gissa att det vanligtvis var lite bättre. När vi kom fram riktigt led jag med henne. Kunde inte låta bli att associera till den där programledaren man sett på youtube, ni vet vem jag menar... Detta var dock aningens mer diskret. Tycker det var väldigt tappert av henne att trots allt genomföra alla moment, även om jag som sagt tror att det hade varit lite annorlunda med en piggare guide. Och jag förstår att man är så bakfull på nyårsdagen. (Bortsett från sömnbristen mådde jag och Emma fint!) Men själva besöket på klostret var väl inte så fantastiskt. Infon var knapphändig och det fanns inget att läsa själv, men det var vackert och kyrkan på området var fin. Klostret är omkring 1700 år gammalt och innanför murarna finns den brinnande busken. Ja, den som Gud uppenbarade sig i inför Moses alltså. Den såg inte ut som varken jag eller Emma tänkt oss... :) När jag var i Egypten förra gången blev jag berörd bara av att tänka på att jag nu var i samma land där Moses och hela hans folk en gång vandrat, och när jag går in i kyrkor brukar jag nästan alltid känna någon slags andäktighet men nu upplevde jag inget sånt. Men jag har i alla fall satt min fot på Sinaiberget. :D
Varierande berg och öken utanför bussfönstret
När bergen var så här rödsvarta såg det verkligen ut som på Tongarirovulkanen på Nya Zeeland!
På St Katarina-klostret.
Här är den. Busken.
Kyrkan, med en liten moské bakom.
Det var ett stort kloster
Sinaiberget bakom Emma
Efter klosterbesöket sov vi gott ett par timmar i bussen. Vi åkte till en stad som heter Dahab, där vi åt lunch på en jättemysig restaurang precis vid havet.
Det är dimmigt, men havet syns där bakom om man tittar noga.
Sötaste kattungarna, som nästan fick all min kyckling!
Med på resan fanns F som satt bredvid oss på planet men som bodde på ett annat hotell. Hon reste helt på egen hand och när vi fick lite fri tid efter lunchen slog vi följe och hade en riktigt trevlig promenad längs den långa strandpromenaden. Dahab är en liten stad som är känd för sitt snorkel- och dykställe Blue Hole. Det är ett korallrev som omger ett hundra meter djupt hål och där många dykare har dött under sina färder ner i djupet... Man åker till Dahab för att snorkla, ta dykcert och dyka. Stämningen är en helt annan än i Sharm El Sheik. I Dahab rådde ett slags lugn; tempot verkade gå i samma takt som vågorna som slog in mot stranden och det fanns en lokalbefolkning (vilket det i princip inte gör i Sharm som är en ren turistort). Atmosfären var avslappnad och omgivningarna med det turkosblå havet, höga berg, palmer och soldis/dimma gjorde att det verkligen kändes som ett litet paradis.
F och Emma
Dock fanns det förstås andra sidor med, med exempelvis drivor av skräp och magra katter och hundar.
När vi skulle gå tillbaka till bussen frågade jag och Emma reseledaren hur hon mådde. Hon var smått förtvivlad och kunde inte förstå – hon hade inte druckit så mycket alls sa hon. Och var nog minst sagt generad. Men vi sa – och menade det – att vi tyckte hon var jätteduktig och att vi aldrig hade klarat det själva (det hade jag inte). Och hon mådde lite bättre också. Men hon sa förstås att hon aldrig skulle dricka igen. :)
Eftermiddagen i Dahab var otroligt mysig och skön!
På kvällen var vi ganska dödströtta och vi släckte redan vid 22. Jag hann knappt lägga huvudet på kudden innan jag sov.
Subscribe to:
Posts (Atom)