Tisdag 1 januari
Natten som kom tycker jag innehöll oförtjänt lite sömn, för _så_ onyktra var vi inte när vi la oss. Men det blev i alla fall inte mycket sovet, utan mest magont för min del (mensvärk, en kropp som tycker att alkohol är det gift det är och lite turistmage - wii!) Både jag och Emma kände oss något tveksamma när det var dags att kliva upp men vi ville ju åka, så vi blaskade på oss lite kallvatten och åt varsin banan. Efter en kvart ringde telefonen och en engelsk guide meddelade oss att dom väntade på oss i receptionen. Vi kollade på biljetten. Tiden kunde tolkas som 6.35 isället för 6.55 men vi hade trott det senare. Skyndade oss ner och möttes av en lokalguide – en sån måste alltid vara med på utflykterna – och en reseledare som såg allt annat än pigg ut.
Soluppgång nyårsdagen, sedd från balkongen.
Vi åkte uppåt, uppåt bland vackra vackra berg i öknen. När vi stannade vid en bensinmack åt vi för andra dagen i rad vår tråkiga frukostbox. Reseledaren blev mer askgrå i ansiktet än tidigare och fick använda busstoaletten ganska flitigt under den fortsatta resan. Däremellan försökte hon guida oss och berätta lite om Sankt Katarinaklostret som vi skulle besöka, och om Egypten rent allmänt, men man kan nog gissa att det vanligtvis var lite bättre. När vi kom fram riktigt led jag med henne. Kunde inte låta bli att associera till den där programledaren man sett på youtube, ni vet vem jag menar... Detta var dock aningens mer diskret. Tycker det var väldigt tappert av henne att trots allt genomföra alla moment, även om jag som sagt tror att det hade varit lite annorlunda med en piggare guide. Och jag förstår att man är så bakfull på nyårsdagen. (Bortsett från sömnbristen mådde jag och Emma fint!) Men själva besöket på klostret var väl inte så fantastiskt. Infon var knapphändig och det fanns inget att läsa själv, men det var vackert och kyrkan på området var fin. Klostret är omkring 1700 år gammalt och innanför murarna finns den brinnande busken. Ja, den som Gud uppenbarade sig i inför Moses alltså. Den såg inte ut som varken jag eller Emma tänkt oss... :) När jag var i Egypten förra gången blev jag berörd bara av att tänka på att jag nu var i samma land där Moses och hela hans folk en gång vandrat, och när jag går in i kyrkor brukar jag nästan alltid känna någon slags andäktighet men nu upplevde jag inget sånt. Men jag har i alla fall satt min fot på Sinaiberget. :D
Varierande berg och öken utanför bussfönstret
När bergen var så här rödsvarta såg det verkligen ut som på Tongarirovulkanen på Nya Zeeland!
På St Katarina-klostret.
Här är den. Busken.
Kyrkan, med en liten moské bakom.
Det var ett stort kloster
Sinaiberget bakom Emma
Efter klosterbesöket sov vi gott ett par timmar i bussen. Vi åkte till en stad som heter Dahab, där vi åt lunch på en jättemysig restaurang precis vid havet.
Det är dimmigt, men havet syns där bakom om man tittar noga.
Sötaste kattungarna, som nästan fick all min kyckling!
Med på resan fanns F som satt bredvid oss på planet men som bodde på ett annat hotell. Hon reste helt på egen hand och när vi fick lite fri tid efter lunchen slog vi följe och hade en riktigt trevlig promenad längs den långa strandpromenaden. Dahab är en liten stad som är känd för sitt snorkel- och dykställe Blue Hole. Det är ett korallrev som omger ett hundra meter djupt hål och där många dykare har dött under sina färder ner i djupet... Man åker till Dahab för att snorkla, ta dykcert och dyka. Stämningen är en helt annan än i Sharm El Sheik. I Dahab rådde ett slags lugn; tempot verkade gå i samma takt som vågorna som slog in mot stranden och det fanns en lokalbefolkning (vilket det i princip inte gör i Sharm som är en ren turistort). Atmosfären var avslappnad och omgivningarna med det turkosblå havet, höga berg, palmer och soldis/dimma gjorde att det verkligen kändes som ett litet paradis.
F och Emma
Dock fanns det förstås andra sidor med, med exempelvis drivor av skräp och magra katter och hundar.
När vi skulle gå tillbaka till bussen frågade jag och Emma reseledaren hur hon mådde. Hon var smått förtvivlad och kunde inte förstå – hon hade inte druckit så mycket alls sa hon. Och var nog minst sagt generad. Men vi sa – och menade det – att vi tyckte hon var jätteduktig och att vi aldrig hade klarat det själva (det hade jag inte). Och hon mådde lite bättre också. Men hon sa förstås att hon aldrig skulle dricka igen. :)
Eftermiddagen i Dahab var otroligt mysig och skön!
På kvällen var vi ganska dödströtta och vi släckte redan vid 22. Jag hann knappt lägga huvudet på kudden innan jag sov.
No comments:
Post a Comment