Torsdag 3 januari
Ännu en tidig morgon eftersom vi skulle på snorkelutflykt. En bra sak var att choklad-donutsen som vi spanat in tidigare under veckan inte var slut så här tidigt under frukosten. :) Bussen var redan på plats när vi kom ut – i tid denna gången – men det skulle visa sig bli en lång förmiddag av väntan.
Frukost!
Först dröjde det en halvtimme innan vi åkte; det var strul med biljetter och pass som skulle tagits med (inte av oss, vi hade givetvis koll). När vi sedan plockat upp folk från andra hotell åkte vi i kanske en kvart innan vi var framme vid Ras Mohammeds hamn. Ras Mohammed är en känd nationalpark utanför Sharm, och enligt vissa är det bara Stora Barriärrevet som har bättre korallrev. Vi var många gäster med på resan och stod i en fin klunga och väntade. Sen fick dom som behövde det hämta ut snorkelutrustning. Därefter klungade vi ihop oss på nytt och väntade. Reseledaren sa en massa på finska och ungefär en mening på engelska till oss svenskar, som för övrigt var en övervägande majoritet. Sen gick hon och köpte en glass till sig själv.
Väntan i grupp
Efter mera väntan förstod vi att det skulle komma en buss till. På den fanns en svensk reseledare och mestadels finska resenärer. Vi fick flytta oss ungefär tre steg och sen stod vi i en nu större grupp och väntade mer. Tålamodet tröt. Klockor tittades på och fingrar trummade. Gemensamma suckar och huvudskakningar. En gruppkänsla växte så smått fram oss resenärer emellan. Tydligen var det stora problem med passagerarlistorna som vi skrivit upp oss på under bussfärden. Det var något med finnar och svenskar och det "kunde ju inte stå 20 på ena och 40 på andra". Efter många om och men ställde plötsligt folk upp sig lite på led. En kö! Svenskar som vi är (och finnar) infann vi oss snabbt i ledet. Bara för att få veta att dom i andra bussen nu skulle hämta sin snorkelutrustning. Ett mysterium är varför dom inte kunde gjort det medan sju egyptier höll på med listorna. Reseledaren bad om ursäkt. Sedan fick vi äntligen röra på oss. Ungefär femton meter. Dags att vänta i en klunga igen. Det var mera problem med listorna. Hamnen, som tidigare varit fylld av turistgrupper, var nu tom och ödslig. Nya listor skrevs. En av dom andra gästerna var lärare och hon berättade att det var svårt att inte börja organisera upp allt. Det visade sig förresten att alla andra också fått fel dag på St Katarina-utflykten. Det grupperade också ihop oss.
Till slut, efter en massa ursäkter från reseledaren och mycket spring från egyptier, fick vi kliva på båten. Det var mer än 2,5 timmar sen vi klev på bussen. Men nu var vi äntligen på väg!
Solen strålade och längst fram på däck låg man hur skönt som helst. Tills vi kommit ut en liten bit på vattnet. Det blåste rejält och i motvind kändes det ungefär som storm. Vi klädde på oss det vi hade med oss och frös en del men hade ändå väldigt trevligt på båten och med dom andra gästerna. Vattnet var fortfarande sådär härligt turkost in mot kusterna och vita stränder fanns nedanför bergen.
Vi kollar på kartan över Ras Mohammed
Efter ett tag var det dags för första stoppet. Till min besvikelse fick man inte simma på egen hand utan var tvungen att hålla ihop i grupp med en guide längst fram och en längst bak. Det hade ingen sagt nåt om när dom berättade om utflykten. Så fort någon gjorde en liten avstickare vrålades det att man skulle tillbaka in i gruppen. Det var smått plågsamt att ta av sig alla kläderna och stå och huttra i vinden. Vågorna gick höga när vi en efter en hoppade ner i det blå. Det låg många andra båtar på stället. Jag hade nyss fått veta att toaletterna på båtarna gick direkt ut i havet och kände mig lätt illamående av alla suspekta brungula partiklar som gjorde sikten grumlig. Det går inte helt att undvika att få in vatten i snorkeln/munnen så jag var glad när vi fick börja simma bort från båtarna. Det var ganska jobbigt med dom höga vågorna, och så var man ju tvungen att hålla koll på guiden hela tiden. Det var trångt och man fick akta sig så att man inte fick en spark i huvudet – eller att man inte sparkade på någon annan. (Det fick och gjorde man i alla fall, det blir så när 30 pers ska snorkla ihop). Vi simmade in till land så att vi kunde stå på sandbotten och sen skulle vi simma ut igen. Vi simmade en bit utanför revkanten, sikten var grumlig och fiskarna såg man bara på långt håll. Man hade inte direkt någon möjlighet att ligga kvar och kika på nåt om man upptäckte något roligt heller. Men jag hann iaf njuta en liten stund av två vackra fina drakfiskar som svävade långt där under mig. Sen skulle vi in till det grunda igen och av någon outgrundlig anledning skulle vi GÅ 30-40 meter på stranden. Vinden måste ha blåst med kulingstyrka och man var snabbt iskall in till märgen. När vi fick gå i vattnet igen slängde sig alla ner och njöt. Plötsligt var det förut så kyliga vattnet en varm välsignelse. Så skulle vi simma tillbaka till båten igen, i motvind och höga vågor. Flera hade lånat flytvästar men en som vi satt och åt med senare sa att det nästan kändes som att vinden tog tag i en så att det blev ännu jobbigare att simma då. Vi närmade oss båten och i vattnet dansade en sörja av små bitar av toalettpapper och ja... diarré. Urk, kände jag. Det fanns en liten dusch på båten som var skön att skölja av sig med. Sammantaget tyckte jag att första "dyket" var så dåligt att jag inte hade nån lust att gå i på nästa ställe. Det såg visserligen finare ut, men jag ville ändå inte. Dom flesta gick i här med och tyckte att det var lite bättre än första. Jag var nöjd med att stanna uppe. Det var lite mer lä så det var rätt skönt i solen. När alla kommit upp var det dags för lunch och det är alltid härligt att äta på havet!
Innan det började blåsa alltför mycket
Sen blev det lite kallt
Båten var fin!
Andra stoppet
Den snorklande gruppen
Underbart turkost vatten!
Vid det tredje stoppet fick man äntligen snorkla själv! Jag och Emma var först i – dom hade inte ens fällt ner stegarna. Tack och lov var vattnet inte alls lika grumligt eller fyllt av otrevliga partiklar här. Snorklingen var fin med små pelare av koraller utanför revkanten. Jag simmade in över revet nästan in till land och tyckte att det kändes lite som en barnkammare med en massa små fiskar därinne. Vid det här laget hade jag hunnit öva mycket på att dyka ner så det gjorde jag många gånger. Det är häftigt, både för att man kommer nära det där som man bara ser på håll annars (men man kommer nära väldigt mycket genom att bara ligga på ytan med) och för att det är så läckert att flyta upp mot ytan – den är så vacker! Det enda jag tycker är svårt är att jag alltid får in vatten i cyklopet när jag tryckutjämnar. Det var trångt här med, men bättre och vi låg i i kanske 20 minuter innan vi frös så pass att vi ville upp. Båten vände in mot hamn och även om jag tycker att snorklingen var bättre i El Fanar och att det var alldeles för lite valuta för pengarna så är jag nöjd med utflykten – och jag hade i vilket fall velat pröva. Reseledaren var väldigt trevlig vilket alltid väger upp!
"Alla-följer-reseledaren"-gruppbild
Efter en dag med sol, vind och vatten var vi fullkomligt slut, men vi hade bestämt med F att träffas i Naama Bay på kvällen så vi gjorde vårt bästa för att piggna till. Inne i stan visade oss F strandpromenaden som vi undrat över och som bara låg en kort gata ner från huvudgatan. Det var väldigt lite folk på restaurangerna där så vi gick upp till centrumet igen, som består av två gågator. Som alltid, i alla städer, i alla sällskap, kunde vi inte bestämma oss för var vi skulle äta så till slut gick vi bara in på första bästa som såg trevlig ut. Maten helt okej och vi hade en trevlig kväll! F hade lyckats gå ut med tre egyptier under veckan och efter att ha gått med henne och sagt hejdå till en av dom drog vi oss tillbaka till våra respektive hotell. Det blev en sista drink på balkongen och sedan mer bokläsning innan vi somnade gott.
No comments:
Post a Comment