Årets första glass

Nu fick jag lite prestationsångest, efter att ha läst Ylvas inlägg om att skriva om vettiga saker, ska man göra det oxå, egentligen? För de som eventuellt läser hade det nog blivit roligare. Men jag nöjer mig med de saker som ska presteras annars och skriver helt enkelt bara om allt och ingenting (och i hemlighet hoppas jag att jag nån gång bland alla kommande inlägg kommer att få till ett sånt där riktigt fint och betydelsefullt och klockrent).

Idag känner jag mig mer som vanligt igen. Gruppen lyfte mig, precis som jag trodde! Vi hann bl.a. diskutera tro på skapelseberättelsen och naturvetenskap, bokstavstro och Livets Ord, rädslor och fördomar, avsaknad av och närvaro av helig ande (anda!) och en hel del till + om det heter "Caadis" eller "Cadiss" (jag vet inte ens hur det stavas.) (Nu tycker jag att det börjar bli lite väl många paranteser.)

Jag blev lite småtjurig när jag blev helt dränkt av det blöta regnet i morse, men det var ju mitt eget fel att jag inte fattade att det var så mycket och blött och lämnade paraplyet hemma. Och föreläsningen med laryngektomerade patienter på besök var grym, eller ja, dom var det alltså, grymma. Efter lunchen olyssnade jag i 45 minuter på radiofysik och sen gick jag och Karin, som var lite sjuk, hem och hoppade över den sista timmen. På vägen hem köpte vi glass. Det var gott att äta i snålblåsten, faktiskt. Det var årets första pinnglass och rekordtidigt, och dessutom såg vi årets första snödroppar! Våren är på väg?

*gnäääählll*

Ibland är det för patetiskt med självömk när det inte finns nåt att ömka över. Men det här är min blogg och idag är jag gnällig och jag tänker gnälla i bloggen oxå. Man kan låta bli att läsa.

Förra veckan gick jag omkring och var helt lycklig och glad - i söndags hade jag ett riktigt lyckorus till och med! När jag berättade det på lunchen idag sa kursarna "oj, vad hade hänt!?" - vad gjorde mig så sprudlande och jublande glad? Faktiskt ingenting alls. Det var, för att anknyta till min bloggtitel, Allt och Ingenting som gjorde mig så nöjd och lycklig! Inget av detta allt och ingeting har ändrats, men ändå är det så annorlunda nu. Idag känns det som att allt och ingenting är fel. Eller egentligen inte allt och ingenting, men det som gör mig på så dåligt humör idag är ganska mycket och samtidigt är det absolut ingenting (iaf inte i ett större perspektiv, och såna är alltid bra att ha)! Jag har alltså egentligen ingen rätt eller anledning till att vara sur/grinig/klagande/nere/gnällig. Men det är jag ändå! Och jag väljer att gnälla för det känns bättre än att gräva ner mig åtminstone. Så:

Jagvillintejobbanästahelg,särskiltintenärviärfåipersonalensomvanligt,
ochjagintefårvaraledigfastviharledigafinadagar,villintegåtillskolan,vill
intehatentasnart,villintediskaellerlagamat,villintevaratrött,villintehaont
imagen(vaddåpsykogensmärta?),villintevaragnällig,villintetänkapåoch
fixasommarjobb,harenriktigjagärsåfuldag,kommernogaldrig
hittanån,ochvillintefixamedallabordenochmåsten! *suuucka*

Jag var duktig som gick upp ur sängen, till skolan, stannade i skolan (tack fina vänner för lyssnande, apelsinklyftor och annat!), åt lunch, gick (inte åkte buss) hem från skolan - OCH lät bli att köpa snickers fast jag är extremt sugen på snickers nu! Så nu tror jag att jag ska göra mellanmål och fortsätta mitt scrubsmaraton en stund innan jag tar hand om åtminstone kanske nåt av allt och ingenting. Och sen ska jag till samtals/diskussions/studiecirkeln och där blir jag nästan alltid på gott humör!

Bildpost

Katterna

From Katterna

From Katterna

Föräldrar är bra

Egentligen har jag inget att skriva idag, men jag tycker att det är bäst att jag övar mig på att uppdatera så mycket som möjligt redan från början. Jag lever slappliv och har inte ens tittat på de böcker jag har lånat från en äldrekursare. Tenta om knappt två veckor. Iip!

Igår ställde mina föräldrar upp än en gång när jag tiggde skjuts från Willys. Det är så otroligt mycket lättare när man får hjälp att packa sina kassar och framför allt att slippa släpa hem dom själv! Jag får tom bärhjälp ända fram till dörren! Och nu är kylen full och jag är inställd på att försöka laga ordentlig mat helst varenda dag och åtminstone nästan varje dag. Det ska bli gott och känns nyttigt! Fick mig oxå att igen inse hur bra det är att ha föräldrar på nära håll - så skönt att enkelt kunna få hjälp med småsaker och stora saker! Och så är det förstås trevligt att träffas oxå. Ser fram emot det kombinerade födelsedags-och 30-åriga firandet (mer om detta om ett tag) där jag och Johannes "får vara med på ett hörn"! Family quality time! :)
(För övrigt tycker jag det är fint med en pappa som åker hela vägen från Luleå för att hjälpa till med en flytt - gott att man kan hjälpa varandra trots att man har många-många mil emellan sig! Och med andra föräldrar somo fixar och hjälper till med bröllop. Och så hoppas jag att jag och alla andra tacksamma barn får chans att ge tillbaka lite. Och att jag är lika generös mot mina barn!)

Jag har lagt ner mitt "sluta-dricka-o'boy"-projekt - fick lite abstinens men framför allt var frukosten inte så god längre. Men jag kan nog minska till ett halvt glas istället. Bra kompromiss! Att minska ner på onyttigheter över huvud taget ska jag kanske fortsätta försöka med, men med stor försiktighet. Tycker jag fick lite för många dåliga tankar med det tänket.

Såna här frukostar kan man oxå äta! (men det händer inte så ofta - nästan tre år sen nu...!)

för övrigt...

... har jag idag skrikit, brölat, vrålat och gapflabbat mig igenom röstanalys-labbar och fått ett fantastiskt fint inbjudningskort till ett stundande bröllop!

Cynism – taking the easy way out

Om man ska göra en väldigt grov indelning av människor kan man säga att det finns dom som är cyniker och dom som är naiva. Jag tillhör kategori två. Jag är inte naiv i avseendet att jag tror alla om gott, men – jag tror på gott. Jag tror på fred, frihet, kärlek, lycka, glädje, Gud, människor, naturen, möjligheten att förändra, jämställdhet och andra fina saker. Det är naivt. ? Jag tror att många tycker det och jag märker tydligt i vissa diskussioner att det är just vad som anses. (Nu syftar jag inte på någon specifik person, tankarna dök bara upp efter en diskussion för ett tag sedan, men det är verkligen allmänt applicerbart.) Folk säger ibland att det är lätt att tro på det goda eftersom man då antingen blundar för verkligheten, alternativt inte alls är medveten om den. Jag säger att det är lätt att vara cyniker och svårt att vara hoppfull.

Det finns enorma mängder skit i världen – som människor gör vi varandra och naturen och våra barn och våra djur – hela vår värld – fruktansvärt illa! Ingen kommer undan, alla blir drabbade, vissa i fruktansvärt orättvist stor utsträckning, andra i mindre – men ingen kommer undan. Det är lätt att bli cynisk och det är lätt att tappa tron.

Men det är att göra det enkelt för sig. Det fråntar det större individuella ansvaret – eftersom alla andra är så värdelösa så finns det ju ingen poäng i att anstränga sig (även om man ändå kan göra det för att man känner någon slags etik/moral) eftersom det absolut inte kommer att förändra världen ändå.

Det är möjligt. Men man måste försöka. Alla kan göra något. Och man kan förändra!

Det betyder inte att det är lätt. Tvärtom är det svårt eftersom effekterna oftast uteblir och det sunda förnuftet säger att det är dags att sluta tro – det finns för mycket bevis på dåligheter. Jag kan förstå vanmaktskänslan och vad spelar det för roll om jag lägger några ynka kronor i en bössa eller väljer att gå istället för att ta bussen? Människor kommer ändå att svälta och växthuseffekten påverkas knappast av så små handlingar. Nej, jag kan inte rädda världen men det kan inte vara avgörande för om jag ska försöka eller inte. Om alla faktiskt bidrog och gjorde det lilla så skulle det, och det är jag övertygad om, leda till stora förändringar. Nu är det inte så idag, själv gör jag långt ifrån så mycket gott som jag skulle kunna. Men jag gör något.

I slutändan är det förstås så mycket lättare att vara naiv. Även om jag får kämpa mot tidningsrubriker, cyniska personer och ibland mitt eget förnuft så mår jag ju så mycket bättre av att ha tro och hopp! Och om en enda handling som jag utför faktiskt gör skillnad – är det då inte värt det?

Veckan som gått

Veckans notering: Det låter roligt när logopedstudenter försöker härma olika röstkvaliteter (t.ex. skrap, skrovel och diplofoni). Både enskilt och i grupp.

Veckans citat: En föreläsare berättar om gruppterapi: "Vi träffades på kvällarna och hade sex... *lång paus* ... grupper."

Veckans insikt: Det finns mycket viktigt och intressant att diskutera när det gäller feminism och jämställdhet inom kyrkan/församlingen - vad omedveten jag har varit innan!

Veckans bedrift: Jag klarade Bowser (sista bossen!) i super mario world!! Men det blev inte sparat så det blev något av ett antiklimax.

Veckans fest: hos Ian, var kalas! Pannacottaefterrätten var dessutom ljuvligt god!

Veckans bild: Iris spanar in snön som kom och vände.

Innan jag hade blogg

... skrev jag ändå det här och nu tycker jag att det ska få postas. *post post*

Jag skriver ett blogginlägg innan jag har en blogg. Men det är bara för att jag ju inte kommer på vad jag ska ha för användarnamn och titel. Som jag skriver i förväg alltså.

Det är den 4 januari. Blev bjuden på bio igår och sen bjöd jag på cider (det var vad bjudaren ville ha! Jag tog såklart öl) på Bishops arms. Öl är gott! Jag har dock fortfarande inte läst igenom min fina bok om öl som jag fick av E för tre jular sen så jag är fortsatt ganska oinsatt.

Inatt vaknade jag ungefär en gång i timmen från klockan tre till klockan elva då jag till slut gick upp. Katterna väckte mig ungefär varannan gång och för övrigt skötte jag det själv. Varje gång hade jag en ny absurd/bisarr dröm. Attans också att man glömmer så fort. Kommer ihåg en, men den är lite för skum… Men när jag läste igenom gamla dagböcker hade jag skrivit kort om en dröm som jag tydligen hade innan jag åkte till Nya Zeeland. Det var nåt om en jättegroda med stora känselspröt på huvudet som jag hade släppt ut i växthuset i Botaniska trädgården och som hade förstört hela ekosystemet där. Det var hemskt. Jag tror att det hade att göra med varningarna som man får innan man ska flyga till NZ om att det är ABSOLUT jätteförbjudet att ta med sig något slags organiskt in i landet. E smugglade in ett vetehjärta och jag hade på mig kängor som jag hade gått med i svensk skog och mark bara ett par dagar tidigare. Vilka lagbrytare vi var! Mig veterligen klarade sig dock ekosystemet både från små saker och stora grodor med antenner på huvudet.

För övrigt var julen för kort i år, men helt fantastiskt fin! Och så är supernintendo helt enkelt bäst. (Tack E för att jag får låna!)

Det här kan nog bli en ganska vimsig blogg. Än så länge har jag ingen aning om vad som känns relevant att skriva om och inte (och jag kommer förmodligen skriva ganska mycket orelevant och utelämna en hel del relevant med för den delen.) så än så länge får det bli vad det blir.

Cya!

Bona

Bona får göra entré i mitt allra första inlägg (eller heter det kanske post?). Denna lilla sötnos har idag lyckats klättra i min hibiskus, välta den, förstöra en annan kruka och spritt jord över hela vardagsrummet. Jag blev lite sur. Mina katter verkar genomgå någon slags tonårsrevolt eller nåt just nu och gör massvis med hyss när jag inte är närvarande. Det är smart, för då kan jag inte säga ifrån eller straffa dom (med Den Fruktade Blomsprutan). Och sen är dom jättesöta och mjauar och spinner och ligger i mitt knä och då smälter jag lite och allt är glömt.