Cynism – taking the easy way out

Om man ska göra en väldigt grov indelning av människor kan man säga att det finns dom som är cyniker och dom som är naiva. Jag tillhör kategori två. Jag är inte naiv i avseendet att jag tror alla om gott, men – jag tror på gott. Jag tror på fred, frihet, kärlek, lycka, glädje, Gud, människor, naturen, möjligheten att förändra, jämställdhet och andra fina saker. Det är naivt. ? Jag tror att många tycker det och jag märker tydligt i vissa diskussioner att det är just vad som anses. (Nu syftar jag inte på någon specifik person, tankarna dök bara upp efter en diskussion för ett tag sedan, men det är verkligen allmänt applicerbart.) Folk säger ibland att det är lätt att tro på det goda eftersom man då antingen blundar för verkligheten, alternativt inte alls är medveten om den. Jag säger att det är lätt att vara cyniker och svårt att vara hoppfull.

Det finns enorma mängder skit i världen – som människor gör vi varandra och naturen och våra barn och våra djur – hela vår värld – fruktansvärt illa! Ingen kommer undan, alla blir drabbade, vissa i fruktansvärt orättvist stor utsträckning, andra i mindre – men ingen kommer undan. Det är lätt att bli cynisk och det är lätt att tappa tron.

Men det är att göra det enkelt för sig. Det fråntar det större individuella ansvaret – eftersom alla andra är så värdelösa så finns det ju ingen poäng i att anstränga sig (även om man ändå kan göra det för att man känner någon slags etik/moral) eftersom det absolut inte kommer att förändra världen ändå.

Det är möjligt. Men man måste försöka. Alla kan göra något. Och man kan förändra!

Det betyder inte att det är lätt. Tvärtom är det svårt eftersom effekterna oftast uteblir och det sunda förnuftet säger att det är dags att sluta tro – det finns för mycket bevis på dåligheter. Jag kan förstå vanmaktskänslan och vad spelar det för roll om jag lägger några ynka kronor i en bössa eller väljer att gå istället för att ta bussen? Människor kommer ändå att svälta och växthuseffekten påverkas knappast av så små handlingar. Nej, jag kan inte rädda världen men det kan inte vara avgörande för om jag ska försöka eller inte. Om alla faktiskt bidrog och gjorde det lilla så skulle det, och det är jag övertygad om, leda till stora förändringar. Nu är det inte så idag, själv gör jag långt ifrån så mycket gott som jag skulle kunna. Men jag gör något.

I slutändan är det förstås så mycket lättare att vara naiv. Även om jag får kämpa mot tidningsrubriker, cyniska personer och ibland mitt eget förnuft så mår jag ju så mycket bättre av att ha tro och hopp! Och om en enda handling som jag utför faktiskt gör skillnad – är det då inte värt det?