Nefertiti

Ska till jobbet om mindre än en kvart och har inte ätit lunch än, attans osis oxå! Det betyder att jag inte hinner skriva mitt väl genomtänkta och fina inlägg som jag funderade på igårkväll, utan istället får det bli snabba tankar.

Igår var jag med föräldrarna, brorsan, min kusin och hennes sambo på Nefertiti. Det är ganska pinsamt att erkänna, men det var faktiskt mitt första besök där, och det var mindre och mysigare än jag hade trott. Vet inte vad dom som spelade hette, men det var ett gäng härliga gubbar som körde nästan bara klassisk blues! Det var grymt! Blev mycket bättre när jag satte mig på golvet framför scenen istället för att se ingenting bakom långa människor. Min favorit är nog basisten med grått hår i hästsvans, stort skägg och hawaiiskjorta. (Dom andra hade bakåtslick = isch, men dom var iaf sötare än 25-åringar som har det). Gitarristerna var grymma och jag funderade på om synten ofta blir bortglömd... Och om dessa gubbar hade varit tanter - hur hade det sett ut? (Tufft med 40-60-åriga gråhåriga tanter som spelade hade jag tyckt!) Hade dom varit lika bejublade? Och så funderade jag på hur det är att leva som musiker, och ha konserter och spelningar som levebröd och om man ändå äter köttfärssås med barnbarnen på onsdagarna och spiller på sin skjorta, eller om man bara äter ute, eller bara skräpmat, eller om man nästan inte äter alls?

Och så saknade jag min trombon! För första gången på flera år kände jag ett riktigt sug efter att få hålla, spela, lyssna, andas. Det var så uppenbart att musikerna hade ett förhållande till sina instrument - jag tror att man måste det för att det ska låta riktigt bra. Man måste känna något. Instrumentet ska liksom vara en förlängning av en själv. Tänkte långt och mycket om detta och saknade min trombon ännu mer, men se, det hinner jag inte skriva om nu! (puh?)

Musiken var iaf riktigt bra och det var så bra att få se lite live igen, var så länge sen nu!

(Shit! Sen sen sen, nu går jag hej och hå ha det bra!)