Hemma bäst

I Vänersborg finns det mycket gult tegel.

I Vänersborg kan man få komma hem en hel timme senare (med en resväg på totalt tre timmar – man kan nästan komma till Danmark på samma tid) om man missar bussen.

I Vänersborg ligger husen tätt, så tätt, och ändå känns det ödsligt.

Jag är inte jätteförtjust i Vänersborg.

Fast nu har jag ju bara varit där vid tre tillfällen, och större delen av tiden spenderar jag i bussar eller inne på min praktikplats, så jag ska kanske inte vara riktigt så snabb med att döma ut hela staden. Det finns faktiskt en yttepytteliten stadskärna som verkar fin, fast ganska folktom (även när det är ”mycket” folk ute); jag har sett den genom bussfönstret. Det växer mini-baby-krokusar, kanske tommasinianus, på gräsmattorna. Det finns lite fint vatten. Men det hjälps tyvärr inte; jag får nästan en kvävande känsla av alla dessa gula tegelhus och betongklumpar och ihopträngda villor som blandas i ett enda sammelsurium, och upplevde idag en känsla av lättnad när jag klev av på centralen i Göteborg och sen fick knö med alla andra människor i Nordstan – inte något som jag brukar beskriva som befriande, precis… Men jag känner verkligen att, å, vad jag gillar Göteborg! Särskilt nu på vårkanten, då alla människor plötsligt skiner upp och Avenyn får ett helt nytt liv, fastän det är långt kvar tills uteserveringarna öppnar. Jag gillar Kopparmärra; att det nästan alltid står någon där i väntan på ett möte, tycker om pulsen (jo, det finns faktiskt en puls – allt är relativt), möjligheten att kunna välja affärer, restauranger, caféer, pubar, färdsätt. Krokusar och scilla som blommar, att det tar max en halvtimme att gå från centrala, i-princip-aldrig-ödsliga (inte ens klockan jättetidigt på morgonen) stan och hem, och betydligt fortare med kollektivtrafiken – även om man missar en buss eller vagn, och lejonet- och björnenglass är andra bra saker.

I övrigt är det mycket, lite för. Men det är ju sånt som ordnar sig, förr eller senare. Jag hejar på förr. Nu tycker jag om att det snart är helg.