Tandläkaren

Jag gillar inte att gå till tandläkaren. När jag var liten var jag rädd, numera är det mest tanken på alla pengar som det kommer att kosta som gnager. Sen hjälper det väl inte att det brukar göra lite ont, men annars kan jag ändå tycka att det är lite intressant att gå dit och se vad det är för musik som spelas (klassisk på så lågt volym att det bara hördes när det blev våldsamt), vilka bilder som finns (hästar och blommor. Undrar om min tandläkare gillar hästar?), samspelet mellan sköterskan och tandläkare D (viss irritation? hon var ny, det var vissa missförstånd, men hon var mån om att göra sitt jobb rätt. Men inte samma skämtsamma ton som innan), ljuden (någon blev borrad) osv osv. Förra gången jag lagade ett hål låg jag och tittade på en geting i lampan. Det var ingen där nu.

Idag talade tandläkare D om för mig att jag varit snäll och därför borstade han tänderna på mig med nån specialtandkräm och något som borrade och gjorde ont, förstås. Men nu är jag väl ren mellan tänderna med. Han höll inte på och peta så mycket som vanligt, det var bra. Men han grävde lika mycket som möjligt. Ni vet, när dom liksom med ren fingerkraft försöker bända upp gapet till nya, oanade omfång? "Jamen, om jag draaar ordentligt i läppen här samtidigt som jag trycker ner käken och ber henne att trycka ihop tungan, då kanske det går!"

Jag hade begynnande karies i ett par tänder. Det såg likadant ut för 1,5 år sen så det var ju bra att det inte blivit värre men nu är det fluor och tandtråd som gäller, för jag har inte råd med hål!

Och nej - han frågade mig inte nåt när jag hade munnen full med redskap/verktyg/tussar/bedövning/osv. Fast å andra sidan hade jag ju inte det idag heller, så det kanske var därför?