Förföljd

I fredags var jag och Emma och simmade, igen (jag känner mig duktig, men lyckas jag hålla detta uppe?). När vi hade simmat några vändor var han plötsligt där. Som om det inte räckte med Stora Läskiga barndomskvinnan. Nu var det dags för högstadieklassföreståndaren att plumsa ner i det +26.3-gradiga vattnet. Han, som luktade illa när han hängde över en och försökte förklara matte. Han, som inte gav beröm men som däremot undrade vad jag höll på med när jag inte skrev mvg på ett prov. Han, som alltid läste upp vem som hade fått bäst resultat på proven, fast jag och säkerligen många andra inte ville! Han, som av någon anledning hade fått nån slags kultstatus och som visste om det. Han, som härmade älgar och berättade historier om möten med såna i Botaniska och möten med hajar och elefanter på andra platser (och där får jag medge att han var bra. Han var bra på att berätta roliga historier som han hade varit med om. Men räcker det som lärare?) Han, som när jag och ett par klasskompisar till slut sa till, efter att i månader ha blivit kallade hora och jävla fittjävel och fått kommentarer på allt vi gjorde och sa (det var det värsta) från ett gäng killar i klassen, han som då sa: "Det där är normalt tonårsbeteende. Vad tycker ni att jag ska göra? Ska dom byta skola eller?" Varpå vi ryckte på axlarna och sa nåt i stil med att "Tja, om inte ni kan lösa det så..." och han svarar "Då kanske det är ni som ska på att byta skola, det är ju ni som har problem". Han.

Vi hälsade när vi simmade förbi varandra. Han stirrade och vi sa hej och log och han sa hej. När vi slutade i nian hade han bättrat sig något, det måste jag oxå säga. Då visade han oss något slags respekt, och jag är säker på att det beror på vad vi gjorde, trots hans svar den där dagen i skolträdgården. Men det väcker ändå blandade känslor att se honom.

Både jag och Emma kände oxå, att när vi möter före-gymnasiet-personer så är det på gränsen till pinsamt att det är vi två, fortfarande. Hänger dom där fortfarande ihop? Har dom inget annat? Klarar dom inget själva? Ungefär så tänker vi oss, på varsin hand, att dom tänker. Det var ju så det var då. Vi var ju inte alltid bara vi två, långt ifrån, men vi hade något helt eget, så blir det när man har vuxit upp tillsammans - nästa år har vi varit kompisar i 20 år!! Men av någon anledning störde vi många. Kommer ihåg en gång när Han (ovan nämnda) som vanligt läste upp vilka som hade bäst på provet och det var jag och Emma och alla började vråla och slå i bänkarna och det var Fusk och Pluggisar och Bästisarna och öööh! (och han sa förstås inget, bara väntade på att det skulle lugna sig). Fast vi hade ju inte ens suttit bredvid varandra. När man stöter på gamla lärare och klasskompisar och såna så vill jag säga "Fast vi har ju verkligen helt olika liv nu (och vi är grymma, så det så!) och ändå så umgås vi och det är häftigt." Eller kanske utstråla det, för det är ju sällan som man pratar så mycket. Men det är svårt, så istället fortsätter man ha den där dåliga känslan.

Ah, tonår! Varför kan jag inte bara släppa dom? Eller jag kan det, när jag tänker på idag och hur gott det är att vara "vuxen" och vem jag är nu och sånt. Men det är svårt att tänka tillbaka utan att känna.

Äh, nu börjar Cityakuten - oxå en förföljelse sen många år tillbaka - så nu hinner jag inte putsa mer på det här inlägget. Det var lite svårformulerat idag men jag har iaf fått ur mig lite. Intressant att applicera personlighetspsykologiplugg på detta, för övrigt.