Livets bröd

Nyss hemkommen och uppfylld på nytt. Med Agneta, the pastor of all pastorer, är det inte oväntat att gudstjänsten blev bra men idag kändes det alldeles extra underbart, fantastiskt - berörande ända in i hjärtat! Predikan handlade om att problematisera hungern (mitt i fastan är vi) med ett fokus på vår själsliga, livsliga, andliga hunger. Jesus har ju sagt att vi inte behöver bekymra oss om det materiella, något som åtminstone jag behöver påminna mig om om och om igen men som verkligen är en av de största gåvorna vi har fått och som är en skön tröst när jag snärjer in mig i "ytliga" problem. Det är så lätt att fokusera på den bokstavliga (nåja) hungern - mat, pengar, plikter, saker, upplevelser och att dessutom ge efter för den så fort den gör sig påmind. Men så fort man mättar ett behov så dyker ett annat upp. Jag fyller snart år och har konstaterat att jag inte önskar mig något särskilt i år, förutom möjligen salladsbestick. Beror det på att jag har allt jag vill ha? Verkligen inte. Men det materiella suget har inte funnits på länge. Förrän jag gick på stan igår och köpte en top och genast ville ha tusen andra saker med. Fast efter idag känns det återigen rätt oviktigt. För jag går runt och känner mig nöjd. Nöjd med livet! Jag vågar inte riktigt säga det, för det känns som att det kan försvinna då men så är det i alla fall just precis nu. Inte varje dag, inte varje vecka, men just nu och faktiskt ganska ofta. Och det är inte något särskilt, men livet känns som att det faller ganska mycket på plats och det är glädje. Det är inte och kommer inte vara en evigt bestående känsla och det ska inte vara det och imorrn kanske jag inte alls kan säga samma sak. Men just nu stämmer det. Vi uppmanades att fundera på vilka ingredienser som ingår i det bröd som mättar vår livsliga hunger.

Jag kan t.ex. tänka mig:
Flera mått Kärlek och gemenskap (älskade älskade vänner och släkt och familj och katter!)
En stor mängd Tillit och närhet till Gud
Rikligt med Natur (små små knoppar, solstrålar som värmer, en regndroppe som faller, vatten som kluckar, skarvar som fångar fisk, snäckor på stranden - där finns mycket av närheten).
Och naturligtvis mycket mer, men i just detta tillfälle skulle det bli ett schysst bröd.

Vi blev oxå uppmanade att tänka på var vårt hjärta är - var tankar, oro, glädje, engagemang osv finns för oss. Och att ge oss hän det som gör att vi älskar att leva - att vi ska älska att leva - och det som ger glädje. Åtminstone tolkade jag det så. Det är delvis samma som det livsliga (för övrigt eget ord, men jag tycker det sammanfattar det hela bra) brödet men inte bara.

Agneta pratade även om detta med att vi vill stilla vår hunger, genast - nu! Att vi rusar på i livet och inte har tålamod till att vänta på något. Jättesant. Och hon sa att det kanske finns en poäng i att vänta, i att vara tålmodig, att låta saker ta tid och växa fram och inte alltid falla till föga för impulser och att kunna vänta, på något större som ska komma. Och det var dels en uppmaning och dels så trösterikt för mig. För just det kändes träffande - det där som jag går och längtar så efter och som tidvis gör mig nästan förtvivlad och gör att Allt blir jobbigt. Det kommer när det är tid för det.

Joh 6:24-35
Matt 6:19-21
Matt 6: 25, 6:31-34

Fred och frid!